Det kan förekomma att sådant vi ofta gör så småningom blir som en rutin och vi förväntar oss att det ska bli likadant varje gång vi utför rutinen. Kanske vi hämtar tidningen på morgonen och häller upp morgonkaffet på det sätt vi brukar och så vidare.

Hur är det då med mässan? Förhoppningsvis deltar vi ofta i mässan och låter det vara en god vana att komma till kyrkan. Det är en god vana, en slags rutin.

Men vårt deltagande i mässan och särskilt vårt mottagande av Kristus i eukaristins sakrament får inte stanna vid att vara en yttre rutin. Varje gång vi tar emot Kristus i eukaristin behövs en inre förberedelse. Kristus är alltid densamme. Men vi själva måste vara beredda att förändras i vår inre människa så att vi är öppna för att likformas med den vi tar emot i eukaristins sakrament, Kristus själv.

Det är en god vana att ofta komma till mässan. Samtidigt får varje mässbesök vara unikt och enastående. Vid en del sakristior runt om i världen, där prästen förbereder sig inför mässan, finns en skylt som uppmanar till att fira mässan som om det vore den första mässan och den sista mässan.

Igår var det prästvigning i katolska domkyrkan i Stockholm och idag firar den nyvigde prästen, Samuel Järnegard-Fogelvik, sin första mässa. Han har förberett sig i nära ett decennium. Vi kan naturligtvis inte förbereda oss ett decennium inför varje mässa. Men vi kan inspireras av den förväntan inför den första mässan som den nyvigde prästen har. Säkert blir han inte besviken.

Gud är större än vi någonsin kan föreställa oss och det är något fantastiskt när någon för första gången som präst får både ta emot Kristus på ett nytt sätt och ge honom till andra.

Att ta emot eukaristins sakrament får bli en god vana, men inte en tom rutin.

Vi tar ju emot Kristus själv i sakramentet och något så stort får inte förminskas i våra tankar eller ses bara som en rutin. Tvärtom. Ju mer vi på rätt sätt förbereder oss inför varje mässa vi deltar i och ju mer vi på rätt sätt tar emot Kristus i sakramentet, ju mer erfar vi något av hans storhet och får något av den inställning som Johannes döparen hade när han sade om Kristus: Det är rätt att han växer till och jag förminskas.

Vi får alltså delta i den heliga mässan varje gång som om det vore den första gången, men också som om det vore den sista gången.

För en ung präst som varit verksam också i vår församling blev det för några dagar sedan sista gången han firade den heliga mässan.

Fader Ragheed Ganni, från Irak, studerade i Rom. Under ferier hjälpte han till i kaldeiska missionen här i Sverige. Han tjänade bl.a. som diakon i kaldeiska mässor här i Västerås.
Jag minns hur glad och lycklig han var när han sedan blev prästvigd och själv kunde fira mässan, vilket han gjort bl.a. här i Västerås flera gånger.

Fader Ragheed åkte för ett år sedan från Sverige till Mosul i Irak för att arbeta där. Förra söndagen firade han mässan i den heliga Trefaldighetens kyrka i Mosul. Efter mässan blev han brutalt mördad då hundratals skott avlossades mot honom.

Så här kommenterar vår biskop Anders Arborelius fader Ragheed Ghannis död:

”För någon månad sedan skrev jag ett brev till den kaldeiske patriarken i Bagdad för att be honom att få låta fader Ragheed Ghanni komma till Sverige. Under sin studietid i Rom kom han ofta hit och hjälpte till i våra kaldeiska gemenskaper. Han blev snabbt älskad och uppskattad av alla. Inte minst vann han ungdomarnas hjärtan och de bad mig speciellt att försöka få honom till Sverige.
Nu är fader Ragheed död, martyr för sin tros skull i Irak. Vi sörjer honom, men samtidigt tror vi att hannu kan stärka oss i vår tro genom sitt exempel och sin förbön. Må han vila i frid och bli vår förespråkare!...Fader Ragheeds martyrdöd är inte förgäves. Han som aldrig kom hit för att stärka oss i tron får nu göra det på ett annat sätt.”

Två unga män, fader Samuel, som idag firar sin första mässa, och fader Ragheed, som förra söndagen firade sin sista mässa, kan inspirera oss.
Vi får låta det vara en god vana att ofta komma till mässan utan att det blir rutin.
Varje möte med Kristus är något nytt där vi dessutom får en försmak av evigheten. Vem vet? Kanske denna mässa är vår sista?