De kvinnor som i gryningen gick till Kristi grav hade en föreställning om vad de skulle finna där. Där skulle vara en sten framför ingången. De skulle vörda den döde Jesus genom att smörja honom med väldoftande salvor.
Men det blev inte som de tänkt sig. När kvinnorna kom fram var stenen bortrullad och Jesu döda kropp fanns inte inne i graven.
De mötte inte alls vad de förväntat sig utan istället två män som sade till dem:
”Varför söker ni den levande bland de döda? Han är inte här, han har uppstått.”

Vi har alla förväntningar kring det ena eller andra. Våra föreställningar bygger ofta på erfarenheter vi gjort. Ofta tar vi saker och ting för givna och bara tänker att det blir som det brukar. Kvinnorna ställs vid den tomma graven inför något som varken fanns i deras eller andras erfarenhetsvärld. De har aldrig varit med om något liknande. En död som lever igen? En man som nyligen korsfästs som uppstått? Omöjligt – enligt de erfarenheter och kunskaper som kvinnorna dittills haft. Men inte omöjligt för Gud.

Om vi tankermässigt förflyttar oss själva till den tomma graven. Hur är det med oss? Vi bär alla både på erfarenheter kring hur det brukar vara och föreställningar om hur det ska vara.

Tron på uppståndelsen kan inte grunda sig på ytliga iakttagelser från den värld vi befinner oss i. Vi kan konstatera att det finns människor som avlider, men vi kan inte på gatan möta människor som uppstått.
För kvinnorna ledde den tomma graven vidare till att de själva så småningom fick möta den uppståndne Kristus. Tron blev för dem en erfaren verklighet.

Den som de sett plågas på ett kors för att sedan ge upp andan bevisade sig levande inför dem.

Hur är det med oss? Kan uppståndelsen finnas i vår erfarenhetsvärld?
Ja, det kan den. Uppståndelsen kan bli en erfaren verklighet också för oss.

Tecknet med den tomma graven ledde kvinnorna vidare till egna och personliga möten med den uppståndne.
Kristus lever och finns som uppstånden också idag. Hans uppståndelse utmanar vår föreställningsvärld. Kvinnorna som var på väg till graven kunde först inte tänka sig annat än att Kristus var död. Han överbevisade dem om att han levde och deras föreställningsvärld blev fullständigt förändrad.
Kvinnorna drog sig till minnes vad Jesus en gång hade sagt. När han varit bland dem hade han förberett dem på sin förestående död och uppståndelse. Då förstod kvinnorna först inte vad han menade. Tecknet med den tomma graven öppnade dem, tillsammans med vad han tidigare sagt, för tron på att han levde, också innan de mött honom som uppstånden.

Kyrkan lär och förkunnar att Jesus har uppstått. Vi kan naturligtvis lita på det kyrkan säger och lär. Vi kan ta till oss detta i förtroende inför kyrkan och i förlitan på att kyrkan har rätt.

För kvinnorna vid den tomma graven var hågkomsten av vad Jesus sagt något som öppnade dem för att tro på hans uppståndelse.
Att lita på hans ord var för dem ett förstadium till att tro,
Tron i dess fullhet fick de först när de själva mötte den uppståndne Kristus.

Det är gott och bra att lita på kyrkans samlade tro på och erfarenhet av att Jesus har uppstått och lever. Att lita på att kyrkans tro på uppståndelsen är riktig är i och för sig bra. Att tro också därför att man själv har egna erfarenheter av Kristus som uppstånden är bättre och ännu större.
Kyrkans tro får bli en personlig tro för var och en av oss. Tron blir personlig genom egna möten med den uppståndne Kristus.

Att själv erfara närvaron av den uppståndne Herren är att dela kyrkans samlade tron. Tron finns då inte bara utifrån perspektivet att lita på kyrkan, utan också inifrån, genom att lita på egna erfarenheter av den uppståndne Kristus.

Vet vi var Jesus lades i en grav efter att han blivit korsfäst och dött?
Ja, men inte på centimetern. Om vi däremot utvidgar till ett område på ett tiotals, hundratals meter, då är man inom arkeologisk och historisk forskning i stort sett överens. Man menar sig veta var Jesu grav fanns.
Arkeologisk och historisk forskning arbetar med utgrävningar, sammanställningar, siffror och så vidare.

Vi kan inte använda samma metoder inför frågan: Vet vi var Jesus är nu?
Här är det inte längre fråga om en plats, om geografi.
Ändå kan vi svara: Ja, vi vet var Jesus är nu.
Vi möter honom som uppstånden i bön, i gudstjänst, i sakrament, i äkta godhet mellan människor, i allt som är sant och gott. Människor erfar en känsla av frid, trygghet, som inte kan reduceras till psykologi och som inte beror på en situation, utan en person, Kristus. Vi människor har inte bara fått yttre sinnen, utan också inre, trons sinnen. Med dessa sinnen kan vi förnimma Kristi närvaro.
Jesu uppståndelse kan inte fångas in i matematiska eller historiska beräkningar. Vi kan inte begränsa segern över döden till en produkt av mänskliga spekulationer.
Det handlar om Guds visdom som långt överträffar mänskliga beräkningar.

Det som är så genomgripande som Jesu uppståndelse togs inte genast emot av Jesu lärjungar. När Maria från Magdala, en av kvinnorna vid den tomma graven, berättade för lärjungarna om den tomma graven tyckte det att det bara var prat.
De trodde inte direkt på det. Men de lät sig överbevisas.

Andras erfarenheter av den uppståndne kan inte ersätta egna erfarenheter.
Ändå kan andras erfarenheter av uppståndelsen skapa en beredskap för att själv ta emot att Jesus lever. Så var det den första påsken. Kvinnorna förmedlade sina egna erfarenheter av den tomma graven till lärjungarna.
Vad de sade togs först inte emot. Så småningom ledde deras vittnesmål till att lärjungarna lät sig överbevisas om att Jesus verkligen hade uppstått. De leddes från tvivel till tro, från osäkerhet till en visshet om att Jesus verkligen uppstått.

Som människa visade Kristus på korset att han gav allt, gav sitt liv i utgivande kärlek. Genom sin uppståndelse visar han som Gud att han kan allt, att han spränger sönder döden och står upp.

Han visar att han själv kan göra sig fri från döden och han också kan göra oss fria från allt dött, ont, tomt, och ge oss del av livets fullhet.

Jesus gick inte förbi lidandet på korset. Han gick genom det. När vi får gå genom svårigheter går han med. Han visade på korset att han inte skydde något för att visa oss kärlek. Genom uppståndelsen visar han att det inte finns några gränser för att han ska kunna ge oss denna kärlek, detta eviga liv.

Men det finns ändå en gräns. Det är inte han som sätter den, utan vi själva.
Vi kan ta emot Kristus. Vi kan låta andras och hela kyrkans erfarenheter av Jesus som uppstånden leda oss till en egen visshet om att han lever och har uppstått.
Vi har också fått friheten att sätta gränser, att avvisa t.o.m. det största av allt, segern över döden, segern över ondskan.

Vi kan också öppna oss för den gränslösa kärlek Gud visat genom Kristi död och uppståndelse.