Om en liten stund ska vi vara riktigt nära Kristi kors. Vi kommer att gå fram till korset, knäböja inför det, och kyssa det. Korset är inte långt borta, utan nära.
Kristi kors och hans lidande är inte långt från någon. Vi vet att smärta är en del av tillvaron. I både våra egna och andras liv finner vi lidande av olika slag.
Det kan finnas sådant i tillvaron som kan vara svårt att acceptera. Människor kan drabbas av besvikelser, sjukdomar, motgångar och så vidare. Det händer att oskyldiga drabbas på sätt som vi inte förstår.

Det har berättats för mig om en man som under andra världskriget kallades ut till tjänstgöring. Hans familj höll mycket av honom och det var svårt för alla när han fick order om att gå ut i kriget. han gick genom faror och strapatser under kriget men klarade sig väl. I krigets slutskede fick hans familj besked om att han välbehållen var på väg hem, och deras glädje var stor. De såg fram mot att få återförenas med honom.
Sorgen blev också mycket stor när mannens familj fick beskedet att en gevärskula hade träffat honom och att han avlidit när han var ganska nära att återförenas med sin familj.

Vid sådana tillfällen kan frågor uppkomma. Hur kan Gud tillåta?
Men vem kan anklaga en korsfäst Gud?
På korset har Gud i Kristus tagit på sig allt oskyldigt och till synes meningslöst lidande.
Till och med känslan av att vara övergiven av Gud har Kristus erfarit.
På korset ropar han: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”

I själva verket är han inte övergiven. Av fri vilja och driven av en självutgivande kärlek väljer Kristus att låta sig korsfästas. Han drog sig inte undan.
Så visar han att han inte heller drar sig undan när människor får utstå besvikelser, sorger, bekymmer och smärtor av olika slag.
Kristus går in i lidandet och gör det till sitt eget. Han lämnar ingen ensam utan finns med hos var och en som har det svårt.

Kristus gick inte förbi lidande och död. Han gick själv genom det. Om vi själva eller personer vi håller av får gå genom lidande och svårigheter vet vi att Gud själv i Kristus har gått genom detta. Det är inte alltid så att Kristus genast exempelvis tar bort smärtor, men han går in i smärtan, gör den till sin, och delar den med oss. När vi går genom lidande, då går Kristus med.

Tron på Kristus ger tröst, men inte alltid på ett ytligt sätt. Trösten ges inte alltid genom att exempelvis en sjukdom eller svårigheter tas bort. Det kan vara så ibland. Men trösten finns ändå alltid där. Genom korset får vi en visshet om att vad vi än får gå genom i livet, så går Kristus med. Kristus tröstar alltid genom att själv gå in i en människas lidande.

Om någon möter lidande och martyrium, då är det en del av ett större lidande, ett större martyrium, Kristi martyrium.

Att betrakta ett kors, och gärna, som vi ju gör idag på långfredagen, kyssa det, skänker en medvetenhet om att Kristus har tagit på sig inte bara mänsklighetens skuld, utan vars och ens, min och din, skuld. Han bär också våra lidanden och svårigheter på korset.

En person som verkligen betraktade och såg Kristus på korset var den heliga Birgitta. Vid ett tillfälle i Jerusalem, på den plats där Jesus korsfästes, fick hon se Kristus där han hänger på korset. Den heliga Birgitta har beskrivit hur Kristi armar och ben sträcks ut, hur han i smärtor och plågor kämpar inför döden.
Den heliga Birgitta vänder sig då till Kristus och frågar honom:
”Vem har gjort dig detta?” Kristus svarar: ”De som föraktar min kärlek”.

Vi får särskilt idag, på långfredagen, också ställa oss inför korset.
Vi får betrakta Kristus där han kämpar och i bön innesluta både våra egna och vänners och släktingars lidande och plågor i Kristi lidande.

Vi får inför den korsfäste fråga oss själva: Hur är det med mig?
Föraktar jag Kristi kärlek, eller tar jag emot den?