Inom nöjesindustrin har det under de senaste månaderna förekommit flera fall där berömda personer som tidigare framställts på ett glamoröst sätt i media visat sig ha mycket allvarliga personliga problem. Det har vid flera tillfällen visat sig att det bakom den glättiga fasaden funnits en baksida. När tragedier har förekommit, exempelvis bland berömdheter i nöjesvärlden, kan man fråga sig: var dessa personer verkligen lyckliga?
Kristus hyllas när han rider in i Jerusalem. Men han tar inte till sig hyllningarna på ett självcentrerat sätt. Han ger alltid äran åt sin himmelske fader.
Det kan finnas en frestelse när någon blir berömd att bli koncentrerad på sig själv. Det är naturligtvis inte fel att berömma. Tvärtom. Rätt slags beröm kan stärka självförtroende. Men att bli en berömdhet, vad som inom nöjesvärlden kallas för ”stjärna”, kan också innebära faror. Det kan leda till en självupptagenhet som hindrar från att se andra och deras behov.

I inledningen till mässan på palmsöndagen möter vi Jesus när han blir berömd, hyllad. Människor lägger palmkvistar och mantlar inför honom när han rider in i Jerusalem. Jesus kunde ta emot hyllningen utan att bli självcentrerad. Han lät sig inte hyllas för sin egen, utan för andras och för Guds skull.

När vi senare i mässan lyssnar till Jesu lidandes historia möter vi Kristus i en helt annan situation. Nu ropar människor inte längre hyllningar till honom utan ”korsfäst, korsfäst!”. Nu är det inte längre den Kristus som upphöjs av folket vi möter, utan den Kristus som förtrampas av folkmassan.
Ändå är Jesus upphöjd när han hänger på korset. Inte baras rent konkret därför att han från sin plats höjer sig över dem som omger honom. Han är upphöjd av Gud, även om han i många människors ögon just då ses ner på.
Så kan det också vara i vår tid. Människor kan ses ner på av andra, men vara högt sedda och upphöjda av Gud.

För ingen människa innebär livet bara framgång och hyllningar. Så var det inte heller för Kristus, Guds son.
Ändå var han lycklig. Smärtan på korset är verklig. Som människa kan vi anta att han inte ar oberörd av det förakt som riktades mot honom. Lyckan för Kristus grundade sig inte först och främst på det tillfälliga, om människor just då prisade eller skymfade honom, om hans rykte var gott eller dåligt. Inte heller grundade sig lyckan på bekvämlighet.

Lyckan för Kristus fanns inte först och främst i att ta emot, varken det trevliga eller det otrevliga, utan istället i att ge.
När han hyllades gav han människor det som de behövde just då. Han tog emot hyllningen. När han bar korset och lät sig hängas upp på det gav han också.
Lyckan finns i att ge. Den utgivande kärleken ger lycka på djupet, även om det inte utesluter varken själslig eller kroppslig smärta.

En av kyrkans stora filosofer, den helige Thomas av Aquino, har sagt att det är möjligt för en kristen att njuta andligt i sitt inre, även i situationer med svårigheter och smärta.
Om smärtan, själslig och/eller andlig, är förenad med Kristi smärta, då ger den en form av andlig njutning

I en av passionstidens psalmer sjunger vi: ”Det intet finns, som inte vinns, av kärleken som lider.”
Kristi lidande var ett meningsfullt lidande, ett kärlekens lidande. I ett sådant lidande är det möjligt att djupt inne vara lycklig. Det är möjligt att det kan finnas en andlig njutning i något plågsamt.

En känd person, som fått mycket beröm, och som kunnat ta emot hyllningar och uppskattningar på ett fint sätt erkände i en tidningsintervju att han ibland kände en stor ensamhet.
Alla kan ibland känna sig ensamma.
Denna ensamhet kan inte kompenseras av hyllningar och beröm, inte heller tas bort med smärta. Ensamheten måste fyllas av gemenskap.
Den person jag syftar på är en djupt kristen person. Han fyllde sin ensamhet med bön. Den som är ensam och ber är inte ensam. Han eller hon är i gemenskap med Gud.
Kristi lycka, som till och med fanns på korset, har sin grund i gemenskapen med Gud, fadern.
Det är denna gemenskap Kristus vill förmedla till oss, en gemenskap som ger inre lycka, vad som än händer.