Runt omkring på jorden förekommer det olika sätt att hälsa. I Ryssland är det vanligt att också män hälsar på varandra genom att omfamnas och kyssa varandra på kinden. Kring Medelhavsområdet förekom i nytestamentlig tid också att man hälsade på varandra genom en kyss på kinden. Aposteln Paulus skriver t.ex. i ett brev i Nya Testamentet: ”Hälsa varandra med en helig kyss”.

Det har förekommit att den fridshälsning vi i våra dagar förmedlar till varandra genom att ta i hand istället gavs genom en kyss.

I evangeliet berättas om en far som skyndar sin son till mötes och omfamnar honom. För den som är uppvuxen i en kultur där kyssar och omfamningar inte är allmänna sätt att hälsa är det inte så självklart att en faders omfamning upplevs självklar och naturlig. Det som evangeliet berättar om, en son som missbrukar sin frihet, ger sig iväg och slarvar bort sitt arv, men sedan återvänder och blir mottagen och upprättad av sin far, det kan ta sig olika uttryck i olika kulturer.

Var och en kan fundera för sig själv: ”Hur kan jag föreställa mig det som i Jesu liknelse beskrivs som en faders omfamning?” 

Innan fadern omfamnade sonen som var på väg hem pågick ett inre skeende hos sonen. Han funderade och reflekterade över hur hans far skulle bemöta honom.

I hans tankevärld kände han sig ångerfull och nedstämd. Han hade missbrukat sin faders generositet och kärlek. Han hade varit otacksam och tidigare inte förstått vad hans far gjort för honom. Han hade slösat bort sitt arv och menade sig varken ha rätt till något eller att han var värd något själv.

Sonens tankar kring vad han förtjänade utgick från föreställningar och beräkningar som rörde sig inom hans eget huvud, hans egen tankevärld.

När hans far välkomnade honom och tog honom i famnen mötte han något som överträffade allt han hade kunnat föreställa sig. Han mötte inte en arg far, inte en far som började att förebrå honom för vad han gjort, inte en far som ställde pinsamma frågor. Han välkomnades av en far som omfamnade honom och sade:

Ta fram den finaste dräkten, vi ska hålla fest, ”min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen”. Hans far blev inte arg utan glad.

Denna liknelse kallas ibland ”den förlorade sonen”. Den kallas också liknelsen om den barmhärtige fadern. Jesus berättar liknelsen för att beskriva hur Gud är: som en far som med glädje och barmhärtighet tar emot ett barn som ångrar sig och återvänder till honom.

Säkert är det många som har erfarit något av det som beskrivs i liknelsen i samband med en bikt.

Bikten, botens sakrament, inleds egentligen inte i själva biktstolen. Den som så småningom biktar sig reflekterar först för sig själv och upptäcker att han eller hon, liksom den förlorade sonen, valt bort Faderns, Guds, omsorg och kärlek, vänt honom ryggen och på ett självcentrerat och högmodigt sätt missbrukat Guds gåvor.

Att lämna Gud och missbruka hans gåvor straffar sig förr eller senare på det ena eller andra sättet. Det finns ett ordspråk som säger: ”synden straffar sig själv.”

Men Gud, den barmhärtige fadern, han vill inte straffa. Han vill ha sina barn hos sig och ge av sin barmhärtighet till dem.

Det kan förekomma att människor inför en bikt frågar sig hur det kommer att bli och föreställer sig bikten på ena eller andra sättet.

Bikten är ett sakrament där prästen representerar Kristus som tar emot, förlåter, återupprättar och helar.

Det var för den förlorade sonen först i mötet med fadern och hans omfamning som hans föreställningar om hur det skulle vara att komma hem byttes i en egen erfarenhet av att vara välkommen hos fadern.

För att erfara hur det är att bikta måste man göra det.

Naturligtvis är det varje gång en egen och personlig erfarenhet vi gör när vi biktar. Vi biktar ju en och en. Vi går inte till bikt för att klaga på vad andra har gjort utan för att rena oss från det vi själva gjort som varit fel.

Vi omfamnas inte när vi går till bikt. Tvärtom. Det finns en distans och avskildhet mellan prästen och den som biktar. Prästen är inte intresserad av vilka synder den biktande har begått. Men Gud, som verkar genom prästen i botens sakrament, är intresserad av att den som ber om förlåtelse blir medveten om att han eller hon verkligen är förlåten, mottagen, accepterad för den han eller hon är.

Prästen är skild från den som biktar och varken vill eller kan omfamna den som biktar. Men Gud, genom sin helige Ande, kan ge någon en erfarenhet i samband med bikt som kan beskrivas och upplevas som en ”andlig omfamning”.