Att möta andra människor som vi aldrig träffat förut kan vara väldigt olika. Ibland träffar vi människor utan att egentligen möta dem. Vi räcker kanske fram en sedel genom en lucka och får tillbaka en biljett, utan att tänka så mycket på vem som ger denna biljett. Eller vi frågar någon om vägen utan att tänka så mycket på vem personen är vi frågar.

Så kan det finnas andra möten med en främling som blir helt annorlunda. Det kan förekomma möten med främlingar som inte är planerade utan bara plötsligt kommer, möten som kan få en karaktär där det inte stannar vid det ytliga utan där det i kontakten med främlingen uppkommer något mer.

Så var det med mötet mellan Jesus och den samariska kvinnan. För henne handlade det om en alldaglig situation. Hon befann sig vid en källa för att hämta vatten när hon utan att ha planerat det möter en främling som kommer att betyda mycket för henne. Denne främling; Jesus, hjälper henne att få kontakt med sitt eget innersta. Han kommer att säga till henne något som först låter helt obegripligt, nämligen: ”Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv.”  Här handlar det alltså inte om något bara ytligt i mötet med främlingen, utan något som får djup betydelse för kvinnans innersta.

Mötet börjar inte i det inre utan i det yttre. Det måste ha funnits något tilldragande i Jesu person, något som för kvinnan ledde vidare till en inre befrielse för henne,

Till en början verkar kvinnan reserverad inför mötet med Jesus. Hon är förvånad över att han överhuvudtaget talar med henne.

Vi är vana vid att tänka på att det är Jesus som är den gode i ett möte. Så är det i och för sig. Men Jesus ser det goda hos andra. Mötet med Jesus innebär för kvinnan att han pekar på något gott hos henne själv. Jesus säger till henne som han träffar vid brunnen: ”Ge mig något att dricka”

Det börjar alltså inte med att Jesus ger någonting till kvinnan utan tvärtom, att han ber henne om att få något, vatten.

Det måste ha funnits något avspänt och tryggt hos personen Jesus. I hela det möte som beskrivs i evangeliet vilar ett lugn hos honom. Detta lugn sprids vidare till kvinnan han möter, men inte direkt, utan så småningom.

Först verkar hon förvånad över att han tilltalar henne. Orsaken är att det på den tiden mötet utspelar sig, i den kulturen, knappast förekom att en lärare som Jesus var talade till en kvinna på det sätt han gjorde. För Jesus är en person viktigare än en konvention, och han låter sig inte hindras.

I samtalet som sedan utvecklas märker vi att kvinnan blir mer och mer intresserad av vad Jesus har att säga. Först blir hon förvånad över att han talar till henne, så leds det vidare till att hon vill lyssna till vad han säger.

Jesus börjar alltså med att se något gott hos henne. Det är hon som har något att ge honom – vatten. När Jesus ser på människor ser han något gott hos dem. Han ser att det finns möjligheter för var och en till det goda. Han vill att det goda som finns inom varje människa ska utvecklas och få blomma ut.

När Jesus har sett något gott hos en annan, hos kvinnan vid Sykars brunn, då blir hon mer och mer öppen för att se att han har något mycket gott och värdefullt att ge henne.

Hon ger honom vatten. Han vill ge åt henne vad han kallar för ”levande vatten”.

Det han kallar levande vatten är inte vatten som kan hämtas ur kranar eller brunnar. Detta vatten är av en andlig natur. Som vatten kan få öknen att blomstra, så kan andligt levande vatten ge näring åt en människa så att han eller hon utvecklas i sitt inre och blir en allt friare och lyckligare människa.

Mötet med Jesus innebär för kvinnan att hon upptäcker något hos sig själv. Hon blir medveten om att de i henne själv finns möjligheter att utvecklas. Genom att hon genom mötet med Kristus utvecklar en tro på honom som Messias, Guds son, får hon en tilltro till sig själv. Hon tror på Jesus som Guds son. Han tror på att hon kan ta tillvara på de goda sidorna hos sig själv.

Tron på Kristus får inte stanna vid det ytliga, t.ex. bara resonemang och funderingar. Tron på Kristus får leda vidare till en upptäckt av att han tror på våra möjligheter att ta var på det goda vi bär inom oss själva. Tron på Kristus får vara en upptäckt av att Gud redan upptäckt vårt inre och känner oss själva bättre än vi själva gör.

Kvinnan blev medveten om att Kristus kände till hemligheter hon bar på.

Hemligheter vill man inte berätta för främlingar. Kvinnan gjorde inte det heller. Hon berättade inte sin livshistoria för den främling, Kristus, som hon mötte vid Sykars brunn. Däremot var hon beredd när Kristus förklarade för henne detaljer i hennes liv som hon helst ville dölja för andra. Den kunskap Jesus hade om hennes inre, om hennes historia, var inte något som innebar att han fick destruktiv makt över henne. Kristi kännedom om hennes inre var istället befriande.

Tidigare hade minnen från hennes förflutna liksom fångat henne, haft makt över henne. Kristus hade makt att befria henne från detta inre fängelse. Hans makt var en god makt.

Kvinnan mötte alltså en främling vid brunnen, Kristus. Men när hon och Kristus skildes åt var de inte längre som främlingar. Kvinnan hade fått en vän, någon som såg det goda hos henne, någon som kände hennes inre, någon hon hade förtroende för.

Det möte mellan Jesus och den Samariska kvinnan kan tyckas långt borta. Så är det också rent tids och rumsmässigt. Ändå kan sådana möten finnas nära oss.

Möten där två personer ser det goda hos varandra. Möten där det uppkommer ett förtroende vilket för med sig att en människa vågar öppna sitt inre för den andre utan att vara rädd.

Att dela hemligheter med någon förutsätter en slags vänskap, förtroende. Jesus gav denna vänskap till kvinnan han mötte vid brunnen. Hon fick förtroende för honom och rädslan över att någon kände hennes livshistoria och tankar försvann och byttes i trygghet.

Vi kan ha Jesus som föredöme när vi möter människor. Många möten förblir ytliga och behöver inte vara annat heller. Vi behöver inte inleda ett längre samtal varje gång vi ska köpa en vara i en affär. Men ibland kan det hända att ett möte med en människa kan leda vidare och bli mycket mer betydelsefullt än vad det verkar vid första anblicken.

Ett möte kan liksom det i evangeliet leda till vänskap, förtroende, till att något gott hos en person blir aktiverat och verksamt.

Kristus gick på jorden för 2000 år sedan. Han möter oss i våra medmänniskor. Vi kan i vissa möten få erfara något av det som kvinnan vid Sykars brunn erfor för nära 2000 år sedan.