När en roman skrivs anses det viktigt att just den första meningen är bra.
En inledningsmening till en roman ”hundra år av ensamhet”, som är skriven av en nobelpristagare, anses av många litteraturkännare vara mästerlig.
Inledningsmeningen till boken lyder:
”Många år senare, inför exekutionsplutonen, skulle överste Aureligana Buendia påminna sig om den avlägsna eftermiddag då hans far tog honom med för att visa honom isen.”
Inledningen till boken visar hän mot en gränssituation – att stå inför en exekutionspluton – alltså att ha gevär riktade mot sig och vänta på dödande skott.
Inledningen hänvisar också till någon med stor betydelse för den person det gäller – hans far.
I ingressen finns också en hänvisning till något som fadern visar på – isen.

Denna inledning till en roman, skriven av en nobelpristagare, väcker en vilja att gå vidare, att mer utforska sambandet mellan att stå direkt inför döden och de tankar som då väcks på fadern och på is.

Det som denna mening i en uppdiktad text syftar på är inte bara aktuell i den påhittade värld som en roman gestaltar. Att stå inför döden, att tänka på far och på vad fadern visar, kan också i överförd bemärkelse beskriva en andlig realitet.
Vi står alla inför döden. När den kommer vet vi inte, men att den kommer vet vi säkert.
I onsdags, på askonsdagen, påmindes vi om det när vi fick aska på våra huvuden och prästen sade: ”Kom ihåg att du är stoft och stoft skall du bli”.
Om vi föreställer oss att vi står inför döden är det fint om tankar går till far,
och då inte bara en jordisk far utan den himmelske fadern, Gud.

I romanen ”Hundra år av ensamhet” minns den som står inför döden att hans far visat honom isen.
Just nu är det is på Mälaren. Det är möjligt att gå ut på isen och uppleva något av de vida fält som också finns i en öken.

Om vi tänker oss att vi står på Mälarens is och blickar vidare bara mot de öppna isfälten kan vi föreställa oss något av öknen. Öknen, liksom isen, är steril, ingenting växer. Det kan se monotont och livlöst ut. Ingen variation.
Fastetiden kan vara en tid då vi ställer oss inför döden, inför evigheten, och en tid då vi bildligt sett är liksom ute i en öken, öppna monotona landskap där det inte finns mycket variation och inte mycket som stimulerar våra sinnen.

Det monotona, det som verkar vara likt vart man än blickar, kan bli som en bild för Guds oföränderlighet. Gud har varit före all tid, han är, och han kommer att vara.
Men det eviga är ändå inte något som saknar den attraktion som vi kanske upplever brist på när det inte finns någon omväxling. Evigheten är inget tråkigt. Evigheten, för den som lever i relation med den levande Guden redan här på jorden, blir något levande därför att vara i evigheten hos Gud innebär att vara i relation med själva livets källa.

Under fastan rekommenderas vi att minska på nöjen och yttre stimlans för att istället öppna oss för en inre andlig stimulans. Vi inbjuds att söka det som evigt består, den evige, Gud. Det är inte något tråkigt det handlar om. Det är i och för sig inte fråga om nöje och njutning som så mycket är förmedlad genom skapelsen, via mat, dryck och så vidare, utan en inre njutning genom ett intensivare andligt liv som ger direktkontakt med Skaparen och livgivaren, Gud själv.

I en tid av kyrkans historia fanns det så kallade ökenfäder. Det var kristna personer som helt konkret sökte sig ut i öknens ensamhet för att där genom att fly från yttre stimuli och intryck öppna sig i sitt inre för Guds verklighet.
Dessa ökenfäder, och det finns fortfarande bl.a. munkar som söker sig ut i öknen för att be, hade naturligtvis Kristus som förebild. Vi hörde i evangeliet att Jesus leddes av Anden ut i öknen.
Kristus frestades i öknen. Ökenfäder har berättat om hur de i ensamhet utsatts för kamper och olika slag och frestats.
Hur bekämpade då ökenfäderna frestelserna?

I evangeliet hörde vi hur Kristus frestades. Han besvarade frestelser genom bibelord. När han var hungrig och frestades att befalla sten att bli bröd svarade han genom att säga: ”Det står skrivet: Människan skall inte leva bara av bröd”

När han frestades att frikoppla sin förmåga från Guds vilja svarade han: ”Det står skrivet: Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka”.
När han frestades på tempelmuren svarade han: ”Det heter: ”Du skall inte sätta Herren, din Gud, på prov.”
Det fanns ökenfäder som lärde sig att besvara frestelser av olika slag med bibelord. Vissa ökenfäder ”idisslade bibelord”, de återupprepade om och om igen bibelord för att dessa skulle tränga djupt in i dem. Som kon idisslar maten ska munken tugga Guds ord, menade man.

I andra läsningen hörde vi: ”Ordet är nära dig, i din mun och i ditt hjärta – det vill säga trons ord.” Att ha ordet nära är inte bara ett privilegium för ökenfäder, bibelord erbjuds alla.
Ökenfäderna, och många andra med dem, rekommenderar människor att återupprepa under dagen korta bibelsekvenser för att på så sätt påminnas om Guds närvaro och för att på så sätt både väcka positiva tankar och få kraft mot frestelser.
En bön som delvis kan liknas vid ett ”idisslande” är rosenkransen. Där ber vi: ”Heliga Maria, Guds moder, be för oss syndare nu och i vår dödsstund.”

Dödsstunden kommer för var och en av oss. Fastetiden inbjuder oss att betrakta den i kyrkans gemenskap och också i kyrkans gemenskap kämpa mot frestelser av olika slag. Fastetiden kan bli till stor välsignelse och öppna oss för det eviga och bestående och leda oss till Gud själv.