Varför kommer vi egentligen till kyrkan?
Är det framför allt för att få något som Gud ger?
Eller är det framför allt för det som Gud gör?
Eller är det framför allt för den Gud är vi kommer till kyrkan?
Om vi reflekterar över detta, alltså ett sökande efter vad Gud ger, vad han gör och vem Gud är, kommer nog de flesta fram till att motiven till att närma sig Gud är blandade.
Idag, på askonsdagen, får vi främst stanna inför vem Gud är.

I vanliga fall tackar vi Gud för maten flera gånger per dag, eftersom vi helt enkelt äter flera gånger dagligen. Idag äter vi mindre och inte så mycket.
Vi har undvikit att äta kött. Vi blir genom upplevelsen av en viss hunger idag påminda om vad Gud vanliga dagar ger rent materiellt.

Mat är något som påminner om vad Gud gör genom människor.
Tack vare det Gud gör genom människor kan andra få den mat de behöver.
Idag, på askonsdagen, och 40 dagar framåt, får vi genom fastan rikta in oss på att få en förnyad upptäckt av vem Gud är.
Det berättas i gamla testamentet att Moses frågade Gud efter hans namn och då fick svaret: ”Jag är den jag är”.
Allt som finns, allt som är, har sitt ursprung i Gud. Genom att under fastan avstå från njutning av det ena eller andra slaget, avstå från exempelvis den njutning som viss mat kan ge, eller att avstå från vissa nöjen, får vi öppna oss på ett djupare plan för ett annat slag av njutning.
Den njutning som kan bli frukten av att avstå på rätt sätt är inte av tillfällig art och inte främst grundad i vad Gud ger eller gör utan denna njutning, denna tillfredsställelse, är främst baserad i vem Gud är.

Dennas njutning är inte bara av sinnlig art. Även om förnimmelsen av vem Gud är, hans väsen, i bibeln ibland beskrivs i sinnliga termer som exempelvis väldoft, smak, känsel, så kan förnimmelsen av vem Gud är inte reduceras till upplevelsen av exempelvis smaken i en maträtt, doften av parfym, känseln av beröring av något mjukt och så vidare.
Vi kan i vår ande förnimma vem Gud är, hans existens, hans väsen.
Genom att under fastan ibland avstå från sinnlig njutning kan vi öppna oss för en andlig njutning.

Det finns på svenska ett ord som heter ”patos”. I en ordbok beskrivs det som ”stark känsla”. Ordet patos kommer egentligen från grekiska, och vi har också med det i svenska ordet ”empati”. Empati kan beskrivas som att känna med en person. Under fastan får vi öva oss i att våra känslor, vår ”patos”, inte bara flyr ut med vinden, utan omvandlas till empati, att känna med andra.
Att ha empati, att känna med någon annan, är inte bara något för intellektet, huvudet. Idag, när vi äter mindre än vanligt och avstår från njutning hjälper vår kropps hunger oss att känna med dem som inte har något val som vi, utan måste avstå från mat eftersom de inte har tillgång till någon.
Empati, att känna med någon, är inte bara något diffust abstrakt. Under fastan inbjuds vi dels till att med Guds hjälp låta det patos, den känsla, som vi är skapade med, mer och mer omvandlas till empati, medkänsla för andra.
Denna medkänsla får ta sig uttryck i konkret barmhärtighet. Var och en får för sig själv fundera över hur han eller hon kan låta sitt känsloliv, sitt patos, omformas till empati, medkänsla, och hur denna medkänsla kan ta sig uttryck i konkreta handlingar.
Om empati kan beskrivas som att ”känna med”, så kan det svenska uttrycket
”att känna för” beskrivas som att ha lust med. Det är inte alltid vi känner för,
har lust till, att göra det som vi egentligen bör göra.
Fastan får vara en period då vi övar oss i självdisciplin. Att inte bara styras som en vindflöjel av vinden, att inte bara låta sig ledas av det man för stunden ”känner för”, av ytliga känslor, utan av något djupare och bättre.
Vi får under fastan öva oss i att inte bara styras av ytlighet, eller liksom utifrån, utan med Guds hjälp få en klarare orientering, målinriktning, i våra liv.
Gud bor i oss genom dopet, och med hans hjälp får vi öva oss i att styras inifrån, utifrån vad som vi finner vara Guds vilja.

Fastetiden handlar inte bara om att avstå. Det handlar om att stå till Guds förfogande. Det handlar om att i bön ställa sig inför Hans närvaro.
Att stå inför Guds närvaro i ett mer intensivt andligt liv kan tyckas passivt.
Det är tvärtom. Att stå inför Gud innebär att sedan gå. Att stå inför Gud leder till att sändas till uppgifter som Gud ger, och då på ett mer målmedvetet sätt, med mer empati, vara till Guds tjänst.
Fastan får bli en välsignad tid, då vårt patos, vårt känsloliv, mer och mer fylls av empati, medkänsla. Vi får öva oss så att vi inte bara styrs av vad vi tillfälligt känner för, utan av vi bör, och så att vårt sökande av njutning inte begränsas till exempelvis mat och nöjen, utan riktas mot den njutning det är att mer och mer upptäcka vem Gud är.