Grundtemat i denna mässa är mötet. Symeon möter Jesusbarnet i Jerusalems tempel. Världen möter sin frälsare.

År 829 ägde ett annat möte rum, inte så långt från Västerås. Till ön Birka ute i Mälaren kom då en främling som hade färdats en lång väg. Ansgar, som ursprungligen kom från Frankrike och som tillhörde ett benediktinkloster i Tyskland, hade en ansträngande resa bakom sig. Han hade rest med båt över Östersjön, men blivit prejad av pirater. De värdefulla böcker han hade med sig gick förlorade. Han fick fortsätta sin resa till fots genom djupa svenska skogar och kom så småningom fram till ön Birka, en viktig stad och handelsplats på den tiden. Där, på ön Birka, ägde ett möte rum som blev mycket betydelsefullt.
Öns kung, som hette Björn, mötte den försvarslöse främlingen på ett vänligt och hjärtligt sätt. Vad var det som gjorde att detta första möte mellan en vikingakung och en kristen missionär blev så lyckat? Kanske fanns det något hos Ansgar som återspeglade något av det möte vi hörde om i evangeliet, mötet mellan Josef, Maria, Jesusbarnet, och den gamle mannen Symeon.
Mötet i Jerusalems tempel kan sägas vara ett embryo, ett frö, som sedan växer till den världsvida kyrkan.
Tänker vi vidare på mötet mellan missionären Ansgar och vikingakungen Björn kan det också ses som ett frö till den kyrka som senare växte fram i Sverige.

Symeon, som vi hörde om i evangelieläsningen, välsignade den heliga familjen. En välsignelse utgår från Gud. Han är välsignelsens ursprung och källa. Det är han som genom att välsigna för in människor i en livsgemenskap med sig själv. När en välsignelse sker är det både ord som uttalas och en gåva som ges.
Gud, som gett liv till hela skapelsen, vill ge livet i dess fullhet till den som välsignas. När Gud välsignar uttalar han över sin skapelse ett ord som verksamt skapar välgång och frid. Välsignelsen är en livskraft som får anlag att utveckla sig.
Gud är alltså ursprunget till all välsignelse. Han är den som är verksam också när människor välsignar varandra. En välsignelse människor emellan är mycket mer än en allmän välgångsönskan. En välsignelse berör mer än det vågräta, mellanmänskliga planet. En välsignelse berör det lodrät. Det talas ju om välsignelse ”från ovan”, och en välsignelse människor emellan kan ses som en bön om att Gud, ”från ovan”, ska skänka sin välsignelse.
När Symeon i Jerusalems tempel välsignar den heliga familjen kan det ses som en tacksägelse, ett eko, en återklang, av den välsignelse som han själv får när han möter den heliga familjen och tar Jesusbarnet i sina armar.
Guds närvaro välsignar den gamle Symeon, och hans egen välsignelse reflekterar en tacksamhet hos honom.
I mötet mellan missionären Ansgar och vikingakungen Björn fanns säkert en inre önskan och bön hos Ansgar att både kungen på Birka och folket där skulle få del av Guds välsignelse.
Det finns i vår tid och i vår kulturkrets exempel på att både hälsingar och avsked påminner oss om en välsignelsebön. Exempel kan vara det tyska ”Grüss Gott” som ju är en hälsningsfras. Det svenska ordet ”adjö” sägs komma från det franska ”a dieu”, alltså en önskan om Guds närvaro.
Att bära på en inre bön om att en människa som vi möter ska få del av Guds välsignelse är något gott och fint. Ett möte med en människa innehåller då inte bara det jordiska, vågräta, ett möte blir då en påminnelse om att Gud finns nära varje människa han skapat, och att Guds välvilja riktas mot den vi möter.

Ansgar, missionären, bar på en välvilja mot de människor han mötte på sin missionsresa till Sverige. Denna välvilja märktes säkert i hans förhållningssätt när han mötte människor. Kanske var det därför han blev så väl mottagen på ön Birka. Ansgars välvilja, som var präglad av hans medvetande om Guds välvilja både mot honom själv och de människor han mötte, präglade Ansgar i hans möte med andra.
I inledningen till den heliga mässan kan användas olika hälsningar. En hälsning som ibland används är: ”Vår Herres Jesu Kristi nåd, Guds kärlek, och den Helige Andes gemenskap vare med er alla”. Denna hälsning är hämtad ur det nya testamentet (2 Kor 13:13). Hälsningen uttrycker mer än mänsklig välgångsönskan, den uttrycker en bön om Guds gemenskap, Guds välsignelse.

I slutet av mässan välsignas de närvarande i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Kyrkan har av vår Herre fått uppdraget att välsigna och gör det i liturgin genom vigda ämbetsbärare.
Välsignelse heter på latin ”benedictio”, av ordet ”bene”, som betyder ”gott” och ”dicere” som betyder ”säga”. Benedictio betyder alltså ordagrant att säga gott.
Innan slutvälsignelsen uttalas säger prästen: ”Ta emot välsignelsen”.
En välsignelse är alltså något som ges, en gåva. Den som handlar och både gör och ger, det är Gud själv.
Vi får ta emot Guds välsignelse som en gåva från honom, och i våra tankar och böner önska att även andra får del av den. Då kan möten mellan människor berikas, då kan vår bön om att andra välsignas bli till välsignelse.