En vecka per år är det en särskild bönevecka för kristen enhet. Vi är nu inne i denna vecka, som varar fram till och med torsdag den 25 januari, då aposteln Paulus omvändelse firas.

Det finns inom kyrkan centralt i Rom en enhet som särskilt har ansvar för ekumeniken, kyrkors strävan efter samarbete och enhet. Den som är ansvarig för ekumenik-sektionen i Vatikanen, kardinal Walter Kasper, kommer senare i år att bli utnämnd till hedersdoktor vid Uppsala universitet. Att kardinal Walter Kasper utses till hedersdoktor vid ett svenskt universitet visar vilken uppskattning som kan ges åt människor som på ett seriöst sätt arbetar för kristen enhet. Utnämningen till hedersdoktor visar också på vilken vikt ekumenik ges här i Sverige.
Att kardinal Kasper blir hedersdoktor kan vara en stimulans också för oss katoliker här i Sverige att utifrån våra omständigheter också verka för en sund ekumenik.

Det är idag den så kallade ”Bibelns dag”, då olika kristna samfund i Sverige betraktar bibeln ur olika perspektiv.
I den första läsningen, som ju är hämtad ur vårt gamla testamente, berättas hur en präst, Esra, läser ur lagen inför en folkskara. Det berättas att folket grät när de hörde vad som lästes för dem. Prästen Esra förklarar då för dem som lyssnar att de inte ska sörja och gråta. Han säger: ”Var inte bedrövade. Den glädje Herren ger är er styrka”.
Att folket som lyssnade var så engagerade att de till och med grät kan bli till en påminnelse om oss att också vara uppmärksamma på bibelns ord. Inte så att vi ska gråta och bli ledsna, utan tvärtom. ”Den glädje Herren ger är er styrka”, sade ju prästen Esra när han såg att folket grät. Bibeln förmedlar ju en glädje i något bestående, en relation till Gud som är ursprunget till äkta och god glädje.

I vår tid överhopas vi med ord. Ord från TV, radio, och så vidare…
Men Guds ord ur bibeln är av ett annat slag än andra ord.
Det beskrivs i inledningen till bibeln att Gud skapade genom att säga, alltså genom ord. ”Gud sade …och det blev till”. Även om detta får ses som en bildlig och symbolisk beskrivning av skapelsen, samme Gud som skapade världen kan skapa något gott genom sitt ord i bibeln.

Kyrkan lär att samme ande som var med när bibelns skrevs får finnas med när bibelns ord läses eller lyssnas till. Bibelns ord är inspirerade av den helige Ande.
Samtidigt är det människor med olika personligheter och intressen som någon gång skrev ner de ord vi har i bibeln. På ett likartat sätt kan också människor med olika personligheter inspireras av bibeln när de läser eller lyssnar till den.
Inspirationen kan ske i olika tider och på olika platser, men det är samme Ande som verkar i allt.
Samme Ande talas det också om i andra läsningen, där kyrkan beskrivs som Kristi kropp. Liksom de olika lemmarna i en kropp behöver varandra, så är olika medlemmar i kyrkan insatta i ömsesidiga beroenden.
Det är just genom att vara olika och genom att finnas på olika platser som de olika kroppsdelarna kompletterar varandra och samverkar.
Det sägs i andra läsningen: ”Om hela kroppen var öga, vad blev det då av hörseln?”
I en församling, liksom i en kropp, finns det olika funktioner. I en kropp finns inget statustänkande. De olika kroppsdelarna behöver varandra och det finns ingen orsak att fundera över vilken kroppsdel som är viktigast, alla lemmar behövs för enhetens skull.
Den som är främst i kyrkan är Kristus. När var och en ger Kristus den plats som tillkommer honom, då uppstår av sig själv en ordning som gynnar alla.

Det namn som just nu är det vanligaste namnet som ges åt pojkar i Sverige är ”Lukas”. Evangelisten Lukas, som skrev det evangelium vi har lyssnat ur idag, såg det som sin uppgift att skriva och förklara att upplysningar om Kristus är tillförlitliga. Vi hörde om det i evangelieläsningen idag, som delvis var hämtad ur inledningen till Lukas evangelium.

Visst är väsentliga delar av evangelierna tillförlitliga. Samtidigt är Lukas en människa, som liksom andra, ser ur ett visst perspektiv. Lukas evangelium överensstämmer i allt väsentligt med andra evangelisters vittnesbörd om Kristus. Allt viktigt är i balans i de fyra olika evangelierna. Men det förekommer också att Lukas, som inte är uppväxt i trakter han beskriver, tar miste när det gäller vilket väderstreck en vind blåser från. Vindriktningen i hans hemtrakter var annorlunda än vindriktningen var där Kristus ibland vistades.

Att Lukas feltolkar vindriktningen tar inte bort trovärdigheten från Lukas evangelium utan kan ses som något som styrker den. Lukas var inte som en automat som mekaniskt upprepade. Han var en levande människa som ville berätta om något enormt viktigt och genomgripande. Han menar något med det han skriver och den helige Ande finns med honom, men hindrar honom inte från att göra tekniska misstag när det gäller t.ex. vindriktning.

I evangeliet berättas om att Jesus i Nasarets synagoga läser ur Jesajas bok, alltså ur en del av vårt gamla testamente. Kristus förklarar efter att han läst: ”i dag har detta skriftstället gått i uppfyllelse inför er som hör mig”.

Kyrkan ser gamla testamentets skrifter som att de leder fram till Kristus.
Någon har sagt att Kristus är ”bibelns stjärna och kärna”.
Kristus uppfyller i sin person sådant som tidigare skrivits och sagts.
I inledningen till Johannesevangeliet kallas Kristus för ”Ordet”. ”I begynnelsen fanns Ordet… och Ordet blev människa…”
Bibelns ord leder fram till Kristus, han som leder oss till Gud.
Samme ande som var verksam när bibeln skrevs får vara verksam också idag. Tillåter vi den helige Ande att vara verksam, då kan vi också idag få erfara att bibelns ord är mycket mer än tryck på papper. Orden leder till Kristus, Ordet som blev människa.