Ur påven Benedictus XVI:s  nyårshälsning,
världsdagen för fred - 1 januari 2007

sammanfattande översättning av Björn Göransson

Vid början av det nya året önskar jag (påven) med förbön, fred till nationer och till alla män och kvinnor av god vilja. På ett särskilt sätt ber jag (påven) om fred för de som erfar smärta och lidande, de som lever under hot om våld och väpnad aggression, och de som väntar på att deras mänskliga värdighet ska upprättas eftersom den har trampats ner. Jag ber om fred för barn, som genom att de är så oskyldiga berikar mänskligheten med godhet och hopp, och genom sina lidanden uppmanar oss alla att arbeta för fred och rättvisa.

Jag (påven) önskar att alla, på världsdagen för fred, reflekterar över temat:

”Den mänskligas personen, fredens hjärta”. Jag är övertygad om att respekten för människan som person medför framgång för freden, och att därmed det också verkar för att en god framtid förbereds för kommande generationer.

Den mänskliga personen och freden: en gåva och en uppgift

Den heliga skrift bekräftar att ”Gud skapade människan till sin egen avbild, till Guds avbild skapade han dem; till man och kvinna skapade han dem” (1 Mos 1;27).  Som någon som är skapad till Guds avbild har varje enskild människa en persons värdighet. Han eller hon är inte bara något, utan någon, med förmåga till själv-kunskap, själv-ägande, fritt själv-givande och med förmåga att gå in i gemenskap och kommunikation med andra. Samtidigt är varje person genom Guds nåd kallad till ett förbund med Skaparen, kallad att ge åt honom ett trons och kärlekens svar, som ingen annan skapad varelse kan ge i hans ställe.

Från detta perspektiv kan vi förstå den uppgift som människan har fått att mogna i förmågan till kärlek och att bidra till framsteg i världen, förnya den i fred och rättvisa. Den helige Augustinus lär att ”Gud skapade oss utan vår hjälp; men han valde inte att frälsa oss utan vår medverkan”.  Som en konsekvens av detta har alla människor plikten att odla en medvetenhet om denna tvåfaldiga aspekt av gåva och uppdrag.

Fred är både en gåva och en uppgift. Det är sant att fred mellan individer och folk, förmågan att leva tillsammans och bygga relationer i solidaritet och rättvisa, kallar oss från vår sida till att ta på oss ett uppdrag. Det är också verkligen så att fred är en gåva från Gud. Fred är en aspekt av Guds aktivitet, som han har manifesterat både i skapandet av ett ordnat och harmoniskt universum och i frälsningen av mänskligheten som behöver räddas från syndens oordning.

Skapelse och frälsning ger oss en nyckel som hjälper oss att börja förstå meningen med vårt liv på jorden.

Påven Johannes Paulus II sade att ”vi lever inte i en irrationell och meningslös värld…. Det finns en moralisk logik som är inbyggd i det mänskliga livet som gör det möjligt att föra dialog mellan individer och folk.”

Rätten till liv och till religionsfrihet

Plikten att respektera varje människas värdighet, som ju är skapad till Guds avbild och reflekterar Skaparen, innebär att en mänsklig person kan inte ägas.

De som har makt inom politik, teknologi och ekonomi får inte använda denna makt för att göra våld på andras rättigheter, rättigheter hos dem som är mindre lyckligt lottade.

Freden är baserad på allas rättigheter. Kyrkan är medveten om detta och befäster de grundläggande rättigheterna hos varje enskild person.

Särskilt framhåller hon och beskyddar respekten för liv och rätten till religionsfrihet. Respekten för livet under varje fas medför att kyrkan hävdar en princip med stor betydelse: Livet är en gåva som inte helt och hållet disponeras av subjektet.

Samtidigt hävdar kyrkan att rätten till religionsfrihet ställer människan på en plats där hon har möjlighet till transcendens. Rätten till liv och till att fritt uttrycka sin tro på Gud är inte något som har sitt ursprung i människans egen makt. Freden kräver att en gränsdragning görs mellan vad som människan själv disponerar över och vad hon inte har makt över.

Beträffande rätten till liv måste vi motverka ett spritt angrepp mot detta i vårt samhälle. Längs med offer för väpnade konflikter och terrorism i olika former, finns det också en tyst död som förorsakas av hunger, aborter, experiment med mänskliga embryon och eutanasi (dödshjälp). Hur kan vi undvika att betrakta alla dessa attacker mot freden? Abort och experiment med embryon medför ett direkt förnekande av en attityd av accepterande av andra.

Den naturliga jämlikheten hos alla människor

Många spänningar som hotar freden beror i grunden på att det på många håll finns en orättfärdig ojämlikhet. Särskilt allvarlig är ojämlikheten när det gäller tillgången till grundläggande behov som mat, vatten, bostad, hälsa. Å andra sidan förekommer det bestående ojämlikheter mellan kvinnor och män när det gäller utövandet av de mänskliga rättigheterna.

Ett fundamentalt element när det gäller att bygga fred är erkännandet av den grundläggande jämlikhet som finns hos människor och som beror på människans transcendentala värdighet. Jämlikhet på denna nivå är någonting gott som tillhör alla och som är inskriven i den naturliga grammatiken som har sitt ursprung i skapelsens gudomliga plan. Det är någonting gott som inte kan ignoreras utan att freden riskeras. Att denna jämlikhet allvarligt åsidosätts får återverkan på många, särskilt i Afrika, där denna ojämlikhet finns vid roten till våldsamma reaktioner och detta medför ett allvarligt sår för freden.

Samtidigt förekommer det att kvinnors rättigheter inte respekteras. Jag (påven) tänker på kvinnor som behandlas som objekt och att det förekommer många sätt på vilka människor inte behandlas utifrån den värdighet som varje människa har.

Jag (påven) tänker också på vad som förekommer i många kulturer, där kvinnor fortfarande är underordnade mäns beslut med allvarliga konsekvenser för deras personliga värdighet och för deras möjligheter att utöva sina grundläggande friheter.

Fredens ekologi

I sin encyklika ”Centesimus Annus” skrev påven Johannes Paulus II: ”Inte bara har Gud givit jorden till människan, som måste använda den med respekt för det ursprungliga goda ändamålet enligt vilken jorden gavs åt människan, men människan är också Guds gåva till människan. Hon måste därför respektera de naturliga och moraliska strukturer som har blivit givna” Genom att svara på denna uppgift, given till honom av Skaparen, får män och kvinnor verka för en fredlig värld.

Tillsammans med naturens ekologi finns det också vad som kan kallas för mänsklig ekologi som in sin tur kväver en social ekologi. Allt detta betyder att mänskligheten, om den verkligen önskar fred, måste bli mer och mer medveten om banden mellan den naturliga ekologin, eller respekten för naturen, och den mänskliga ekologin. Erfarenheten visar att om det inte tas hänsyn till miljön och naturen så skadar det människans samvaro – och vice versa.

Det blir mer och mer tydligt att det finns ett band mellan fred med skapelsen och fred mellan människor. Båda dessa förutsätter fred med Gud.  Poesi-bönen av den helige Franciskus, känd som ”solsången” är ett underbart exempel på denna fredens ekologi med flera ansikten.

Det nära sambandet mellan dessa båda ekologier kan förstås i det allt större problemet med energiförsörjning. På senare år har nya nationer entusiastiskt inlett industriproduktion och har därför idag större behov av energi än tidigare.

Detta har lett till en jakt på energitillgångar. Samtidigt är vissa delar av planeten långt tillbaka när det gäller utvecklingen och deras utveckling blockeras delvis av att energipriserna har höjts. Vad kommer att hända med dessa människor? Vilken slags utveckling eller icke-utveckling kommer att läggas på dem?

Vilka orättvisor och kommer att bli följden av jakten på energitillgångar? Detta är frågeställningar som visar hur respekten för naturen hör nära samman med behovet av att etablera, mellan individer och mellan nationer, relationer som är uppmärksamma på mänskliga personens värdighet och som är kapabla att tillfredsställa hans eller hennes autentiska behov.

Miljöförstörelsen, ett felaktigt och själviskt användande av miljön, och ett våldsamt användande av jordens resurser skapar lidande, konflikter och krig, just därför att de är konsekvenser av en omänsklig förståelse av utveckling.

Om utvecklingen vore begränsad till den teknisk-ekonomiska aspekten, åsidosättande den moraliska-religiösa dimensionen, då skulle det inte bli en integrerad mänsklig utveckling, utan bara en ensidig obalans och disharmoni som skulle leda till att människans destruktiva förmåga skulle visa sig. 

Reducerande synsätt på människan

Det finns ett trängande behov för ett ansvarstagande beträffande mänsklig ekologi och framväxandet av ”fredens träd”. För att detta ska hända måste vi bli vägledda av en vision av människan som är befriad från ideologiska och kulturella fördomar och som inte heller är befläckad av politiska eller ekonomiska intressen som kan medföra hat eller våld. Det är förståeligt att synen på människan kan variera från en kultur till en annan. Samtidigt kan det inte godkännas att det odlas ett synsätt på människan som sår fientlighet och våld. Det är likaså oacceptabelt att ett sätt att uppfatta Gud leder till uppmaningar till intolerans eller våld gentemot andra.

Idag är emellertid freden inte bara hotad av konflikter mellan reducerande synsätt på människan, med andra ord, mellan ideologier. Freden är också hotad genom en likgiltighet när det gäller vad som utgör människans sanna, verkliga, natur.  Många av våra samtidiga förnekar att det finns en särskild mänsklig natur och öppnar dörren för de mest extravaganta tolkningar av vad som konstituerar en mänsklig varelse. En ”svag” förståelse av den mänskliga personen, som kan lämna rum för olika begrepp, även de mest bisarra, bara verkar bidra till fred.

I verkligheten hindrar den en autentisk dialog och öppnar vägen till auktoritära påbud och kan slutligen lämna den mänskliga personen försvarslös, och som ett resultat, kan människan bli ett byte för förtryck och våld.

Mänskliga rättigheter och internationella organisationer

En sann och bestående fred förutsätter respekt för mänskliga rättigheter. Om dessa rättigheter är grundade på en svag förståelse av den mänskliga personen, hur kan de då bli annat än försvagade själva? Här kan vi se hur otillräcklig en relativistisk förståelse av den mänskliga personen är när det handlar om att skapa rättvisa och försvara människans rättigheter. Svårigheten i det här fallet är klar: rättigheter anses vara absoluta, ändå är grunden på vilka de anses vara grundade endast relativa. Ska vi bli förvånade över att, när vi möter ”olämpliga” krav som ställs från ett eller annat håll, att någon kommer med förslaget eller bestämmer att en mänsklig rättighet ska åsidosättas?

Endast om de mänskliga rättigheterna är grundade på de objektiva kraven som naturen har och som har getts den av Skaparen, kan rättigheterna tillskrivas den mänskliga personen utan att det finns fruktan för motsägelse.

Mänskliga rättigheter korresponderar med plikter. Mahatma Gandhi sade klokt: ”Gagnes rättigheter flyter från Himalayas plikter” Det måste finnas en klarhet kring dessa villkor när det gäller mänskliga rättigheter då de i våra dagar attackeras och behöver försvaras. Utan en sådan klarhet kommer uttrycket ”mänskliga rättigheter” att leda till att uttrycker användas av helt olika subjekt:

i vissa fall kommer den mänskliga personen att få tillskrivit sig en bestående värdighet och rättigheter som alltid är giltiga, för alla och för alltid, i andra fall kommer en persons föränderliga värdighet att vara förbuden med ständigt förhandlingsbara rättigheter när det gäller innehåll, tid och plats.

Försvaret av mänskliga rättigheter är ständigt refererade till av internationella organisationer och särskilt gäller detta FN, som gav sig själv det grundläggande uppdraget att förklara de mänskliga rättigheterna som finns i 1948 års deklaration. Denna deklaration är betraktad som ett slags moraliskt åtagande som antas av hela mänskligheten. Det finns en särskild sanning med detta, särskilt om rättigheterna som är beskrivna i deklarationen betraktas inte bara som grundade i FN-församlingens antagande av dem och beslut, utan också grundade i människans sanna natur och hennes värdighet som person såsom skapad av Gud. Därför är det viktigt för internationella aktörer att inte förlora synen på den naturliga grunden för de mänskliga rättigheterna. Om synsättet består undgås risken, som tyvärr är ständigt närvarande, att glida åt en mera positivistisk förståelse av dessa rättigheter. Om detta skulle hända, då kan internationella grupperingar gå miste om den nödvändiga auktoriteten när det gäller att utföra rollen som försvarare av grundläggande rättigheter för personen och för folk.

Internationell humanitär lag och interna lagar inom stater

Erkännandet av att det finns mänskliga rättigheter som hör samman med vår gemensamma mänskliga natur har lett till etablerandet av en internationell humanitär lag som stater ska respektera, även om det skulle vara krigstillstånd.

Olyckligt nog har detta inte varit fallet när det gäller kringstillstånd som rått under senare tid. Så var det till exempel när det gäller den konflikt som rådde i Libanon, där plikten att ”skydda och hjälpa oskyldiga offer” och att undvika att blanda in civilbefolkningen i hög utsträckning ignorerades. Situationen i Libanon och nya konflikter som uppkommit, särskilt eftersom terroristhotet har visat på helt nya former för våld, kräver av världssamfundet att åter bekräfta den internationella humanitära lagen och att använda den på alla de nuvarande fallen av väpnade konflikter.  Dessutom är det så att hotet från terrorismen kräver en noggrann reflektion när de gäller de etiska gränserna. Mer och mer tycks det vara så att krigsförklaringar inte förekommer då det handlar om terrorgrupper som är beslutsamma när det gäller att nå sina mål med hjälp av vilka metoder som helst som finns tillgängliga. När flera mycket störande fall från senare år betraktas kan stater inte undgå att se att det finns ett behov av att etablera tydligare regler för att bemöta på ett effektivt sätt de dramatiska exempel vi har blivit vittnen till. Krig innebär alltid ett nederlag för den internationella gemenskapen och att människor på ett allvarligt sätt blir drabbade. När krig ändå bryter ut, trots alla försök att motverka det, måste minst de grundläggande principerna för mänsklighet och de grundläggande värderingarna när det gäller all civil samvaro säkerställas: normer för beteenden måste etableras så att skador begränsas och så långt det är möjligt civilbefolkningens lidande minskas.

Något annat störande är den önskan som några stater visat när det gäller att skaffa sig atomvapen. Detta har medfört en stegring av ett klimat av osäkerhet och fruktan för en möjlig atomvapenkatastrof. Vi har förts tillbaka till en tid av allvarlig fruktan som fanns under kalla krigets period. När denna period avlutades fanns hoppet om att faran för atomvapenkrig hade övervunnits och att mänskligheten äntligen kunde andas ut i lättnad. I samband med detta kan påminnas om den varning som andra vatikankonciliet utfärdade att ”varje krigshandling som riktas mot ett urskillningslöst förstörande av hela städer eller stora områden där det bor människor är ett brott gentemot Gud och mot mänskligheten, och detta fördöms mycket tydligt”.

Olyckligtvis finns det hotande moln som fortsätter samla sig vid mänsklighetens horisont. Vägen till att försäkra sig om en framtid i fred för var och en finns inte bara i internationella icke-spridnings-avtal när det gäller kärnvapen, utan också i ett beslutsamt åtagande att söka efter att reducera antalet kärnvapen och att slutgiltigt avväpna kärnvapnen. Hela mänsklighetens öde står på spel!

Kyrkan som beskyddar den mänskliga personens transcendens

Slutligen önskar jag att uppmana Gud folk: låt varje kristen ta sig an uppdraget att otröttligt verka för fred och försvara den mänskliga personens värdighet och hennes rättigheter.

Med tacksamhet till Herren för att ha kallat honom att tillhöra Kyrkan, som är ”tecknet på och väktaren av den transcendentala dimensionen hos den mänskliga personen” i världen, är den kristne någon som utan att tröttna ger av den fred som kommer från Gud, något som är av stor vikt i varje människas liv. Dessutom kommer han att vara stolt över att tjäna fredens sak och vara generös och ge åt sina bröder och systrar, särskilt åt dem som lider av fattigdom och nöd och som har berövats det goda.

Jesus har uppenbarat för oss att ”Gud är kärleken” (1 Johannes brev 4:8) och den högsta kallelse som är given åt varje människa är kärlek. I Kristus kan vi finna den yttersta orsaken till att bli modiga fredsbyggare.

Låt varje troende medverka till en verklig  humanism i enlighet med läran som finns uttryckt i encyklikorna ”Populorum Progressio” och i ”Sollicitudo Rei socalis”, vilkas 40 respektive 20-årsjubileum vi förbereder att fira detta år.

Till fredens drottning, Kristi Moder, ”vår fred” överlåter jag mina böner för mänskligheten vid inledningen av år 2007, till vilket vi ser med hjärtan fulla av hopp, också med medvetenhet om de faror och svårigheter som omger oss.

Må jungfru Maria visa oss, i sin Son, fredens väg, och upplysa oss, så att vi kan igenkänna Kristi ansikte i varje mänsklig persons ansikte, fredens hjärta!

Från Vatikanen, 8 december 2006
Påve Benedictus XVI