Ängeln sade till herdarna som befann sig på ett fält nära Betlehem: ”Var inte rädda!” Att kunna vara rädd hör till vår natur. Att aldrig vara rädd är inte normalt. Det är inte heller bra om obefogad rädsla hindrar någon från att göra något som behövs och är berikande.
Tidigare i år, i februari, befann jag mig, liksom herdarna i evangeliet, en bit från Betlehem. Jag får erkänna att jag upplevde en viss rädsla. Frågan var: skulle jag styras av denna rädsla och låta bli det jag tänkt göra, eller skulle denna rädsla för mig, liksom för herdarna på fältet för 2000 år sedan, leda vidare till något glädjefyllt?
Ordet ”ängel” kommer från det latinska ordet ”angelos”, som betyder budbärare.
Ängeln i evangeliet säger till herdarna: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren.”
Herdarna tog till sig ängelns budskap. De lät sig ledas av rösten och deras rädsla vändes i glädje.
Om man besöker olika hem också här i Sverige kan man upptäcka att det i flera hem finns bilder av eller figurer som föreställer änglar. Änglar är varelser som inte är materiella, De har ingen kropp, ändå finns de. Vi människor har ju kroppar och vi har dessutom ett andligt sinne, en mottaglighet för det andliga.
Modern naturvetenskap hjälper oss att förstå att det bara är en bråkdel av allt som finns som vi kan uppfatta med våra ögon. Visst kan vi iaktta med hjälp av vår synförmåga, men synfältet täcker inte allt. Vi ser alltid ur ett visst perspektiv.
Vi kan genom den rymdfärd som den svenske astronauten Fuglesang nyss deltagit i ana att upplevelsen av att i verkligheten betrakta jorden utifrån rymden är annorlunda och överträffar föreställningar om hur det kan vara.
Att få en egen och direkt erfarenhet är mycket mer än att lyssna till andras beskrivningar.
Evangeliet berättar om en ängel som bär bud om något som ersätter rädsla med glädje, ett budskap som innehåller ett löfte om att själv få se och uppleva.
Astronauten Fuglesangs berättelser om hur det är att se jorden utifrån kan vara spännande att lyssna till. Även om vi lyssnar med inlevelse förblir det ändå hans egen speciella upplevelse och inte helt och hållet vår egen.
Hur är det med herdarnas erfarenhet av en ängel, något verkligt, om än inte materiellt, som bär budskap och leder till något synligt, påtagligt och glädjerikt.
Kan en sådan erfarenhet, gjord i ett land långt borta för länge sedan vara aktuell i Västerås i vår tid?
Svaret är ja. Herdarnas erfarenhet av en himmelsk budbärare, någon med andlig natur som leder till en konkret jordisk verklighet kan också göras i vår tid.
Astronauten Fuglesang har alltså genom sin rymdfärd fått se jorden liksom utifrån. Den erfarenheten kan bara göras av ett fåtal astronauter.
Däremot kan en personlig andlig erfarenhet som leder till en ny syn på det jordiska göras av många.
Det handlar om en direkt erfarenhet som kan jämföras med vår uppfattning av nuet. Vi vet ju att nuet finns. Just efter att vi har sagt ordet ”nu” har det ”nu” i vilket vi uttalade ordet försvunnit. Vi vet att nuet finns, men vi kan inte låsa in eller hålla fast nuet.
Gud, som har skapat oss människor och som ligger bakom både tiden och evigheten, kan skänka äkta andliga erfarenheter som blir konkret bekräftade.
Våra yttre kroppsliga ögon förstärker vad vi anar i det inre.
Jag berättade för en stund sedan att jag i februari liksom herdarna i evangeliet befann mig en bit från staden Betlehem och upplevde en viss rädsla.
Skulle jag eller skulle jag inte?
Då hade det nyligen varit oroligheter efter att karikatyrer av profeten Muhammed publicerats i en dansk tidning. Jag hade som skandinav blivit avrådd från flera håll att åka till Betlehem. Efter ett telefonsamtal beslöt jag mig för att ändå åka dit. En nunna i ett Birgittakloster i Betlehem sade i telefon:
”Kom – vi ber för dig!”
Förböner är inget vi kan ta på eller lägga i lådor. Förböner finns ändå.
Liksom budskap från änglar är förböner inte materiella men högst verkliga.
Förböner kan liksom änglar förnimmas och de kan leda från fruktan till glädje.
Det blev verkligen en stor glädje när jag fick möta Birgittasystrarna i Betlehem.
Nunnornas inbjudan till Jesu födelsestad var förenad med förbön. Att jag tog emot den ledde från rädsla till glädje.
Vi inbjuds alla på något sätt till Betlehem. Vi inbjuds att tillbe Jesusbarnet, Gud som blir människa och bor bland oss. Det är inte en inbjudan till att lämna jorden och likt en astronaut se den utifrån.
Det är ändå en inbjudan att få betrakta det jordiska ur ett nytt perspektiv: att vår Skapare är mitt ibland oss som människa. Han delar vår tillvaro, vår vardag, våra bekymmer och glädjeämnen. Han förstår oss och vill hjälpa oss att ta emot det Gud vill ge.
Om vi med vårt inre öga ser och betraktar Guds födelse som människa, då får vi också se på vår omgivning ur ett bredare och rikare perspektiv.
Då kan vi ledas från fruktan till glädje.
