I läsningar vi just har lyssnat till möter vi en längtan och önskan efter rättfärdighet och fred. Första läsningen, som är en cirka två och ett halvt tusen år gammal profetia ur gamla testamentet, talar om en avkomling åt David som skall växa upp och skaffa rätt och rättfärdighet. I evangeliet ropar människor i Jerusalem när Kristus rider in i staden: ”Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn, Fred…”

Under veckan som varit har vår påve gjort en mycket uppmärksammad resa till Turkiet. Å ena sidan har påven under sitt besök i Turkiet påmint om viken av fred. Å andra sidan har resan skett i ett sammanhang där inte allt talat om fridsamhet. I Turkiet var påven mycket noga bevakad av mängder av beväpnade vakter. Det var en större säkerhetsapparat än när U.S.A:s president Bush besökte Turkiet.

Att vår förre påve, Johannes Paulus II, en gång blev allvarligt sårad efter att en person med turkisk bakgrund skjutit honom innebär självklart inte att det turkiska folket skulle önska att skada påven. Tvärtom hälsades påven välkommen av Turkiets president. Skottet mot Johannes Paulus II visar ändå att det tyvärr kan finnas fientlighet som riktas mot en påve, även om han kommer med budskap om fred.

Under sitt besök i Turkiet förklarade påven att äkta fred inte endast innebär en frånvaro av konflikt. Fred är alltså inte bara någonting som inte finns, frånvaron av något, utan fred hör samman med något som finns.

Varje påve strävar efter att i sin tid gå i Kristi fotspår och göra Kristi röst hörd.

När Kristus för snart 2000 år sedan red in i Jerusalem på en åsna riktades människornas blickar mot honom och han stod i centrum för uppmärksamheten.

Påvens resa till Turkiet har väckt mycket stor uppmärksamhet över världen.

Man har undrat: vad kommer den person som representerar en kyrka med över en miljard medlemmar att säga i ett muslimskt land?

Påven har alltså talat om fred, han har talat om varje enskild människas värde, han har talat om att religionsfriheten måste respekteras och om vikten av dialog.

Om vi blickar runt i historien upptäcker vi ganska ofta att oroligheter uppstått ur missförstånd. En respektfull dialog kan bidra till att missförstånd reds ut och att det skipas fred.

Tyvärr uppstod för cirka 1000 år sedan missförstånd mellan den västliga och östliga delen av kyrkan. Dessa missförstånd fick följden att en del av kristenheten separerades från den allmänna kyrkan och den så kallade ortodoxa kyrkan uppkom.

Ett traditionellt högsäte för den ortodoxa kyrkan finns i just Turkiet, Istanbul, den stad som förr kallades Konstantinopel.

När påven i fredags besökte den ortodoxe patriarken Bartolomeus var det mycket mer än en artighetsvisit. Det handlar om att två kyrkoledare söker att reparera de skador som gamla missförstånd förorsakat. Påven Benedikt XVI och den ortodoxe patriarken Bartolomeus möte representerar en önskan att undanröja missförstånd och skapa fred och samhörighet som har Kristus i centrum. Fred är alltså inte bara frånvaron av något. Äkta fred får utgå från Kristus och den sanning som finns hos Honom.

Är ett möte mellan två kyrkoledare i ett fjärran land något som berör oss? Ja, det är det. Deras möte inspirerar oss i våra möten med andra. De inspirerar oss att undanröja missförstånd och söka den fred och frid som utgår från Kristus.

Adventstiden är en väntans tid inför jul. Det är inte en passiv och likgiltig väntan. Tvärtom. Vår advent-väntan är inriktad på Kristi, fridsfurstens födelse. Det får vara en aktiv och engagerad väntan. Det handlar inte bara om en yttre väntan utan vi får fyllas med en inre förväntan inför Kristi födelse

Läsningar idag talar alltså om fred och också om rättfärdighet.

I den första läsningen, som alltså är två och ett halvt tusen år gammal, talas om att ett rättfärdigt skott ska växa ur Davids stam, alltså en profetia om Jesus, som är av Davids släkt. Om honom sägs det att han skall skapa rätt och rättfärdighet.

Att Jesus skapar rätt och rättfärdighet innebär i vår tid att kyrkan, som ju kallas Kristi mystiska kropp, får bidra till en mer rättvis värld.

Om vi blickar ut över världen upptäcker vi att det är långt kvar till fullkomlig rättvisa. Ingen kan göra allt. Men exempelvis vår församling kan göra något för att bidra till rättvisa.

Idag är det julmarknad. Det är färgrikt, det doftar, massor och saker, och en hel del som går att äta. Visst kan vi njuta av de fina bakverken. Men vi får också låta oss bli påminda om att de finns de som varken har tillgång till riktig mat eller dryck.

Julbasarens behållning går i år dels till församlingens verksamhet och dels till ett projekt i Indien. Det finns unga katoliker från Sverige, däribland en ung kvinna som kommer från vår församling, som varit i Indien och på plats sett hjälpbehoven.

Genom att bidra till basaren kan vi via Caritas förmedling hjälpa kvinnor i Indien att få mikrokrediter, alltså lån på ganska små belopp.

Det handlar om hjälp till självhjälp. Ett stöd så att kvinnor kan utveckla en bas för familjens försörjning.

På så sätt kan vi bidra till en mer rättvis värld. Genom att ta adventstiden på allvar och förbereda oss inför julen, fridsfurstens födelse på jorden, kan vi också bidra till en fredligare värld .