I evangeliet säger Kristus bl.a.: ”I de dagarna, efter all denna nöd, skall solen förmörkas och månen inte ge något ljus. Stjärnorna skall falla från skyn och himlens makter skakas….”
Kristus vill inte skrämma genom evangeliet på ett sådant sätt att människor blir oroliga. Men ibland går vägen till äkta ro och frid genom viss oro.
Oron skapar en motivation, orsak, anledning, till att söka konfrontation med en verklighet vi kanske undviker, t.ex. den verklighet som vi vet det är att jorden i dess nuvarande form kommer att förgå, den verklighet vi vet att det är att var och en av oss någon gång kommer att få lämna vårt jordiska liv.

Kristus hjälper oss att få upp ögonen för och betrakta i rätt perspektiv något vi kanske annars skjuter ifrån oss – det yttersta – jordens undergång, döden.
Att det är just Kristus som genom sin kyrka hjälper oss att bearbeta dessa faktum är en trygghet. Det är livets upphov, Gud, som hjälper de människor han själv har skapat att möta frågor kring jordens undergång och döden i ett perspektiv som gör att vi kan ha kvar hoppet.

Vägen till en äkta ro går inte genom att förneka sådant som kan verka svårt utan genom att möta det på rätt sätt, tillsammans med Kristus.
En bearbetning i det inre av döden, som ju kommer att möta oss alla, kan vara arbetsam. Det kan kanske hända att en viss känsla av oro kan smyga sig in. Denna känsla av oro kan driva en människa att söka det trygga också kring det oundvikliga, jordens undergång, döden.

Igår firades i kyrkans liturgi Peters och Pauluskyrkorna i Rom. Dessa byggnader ägs av oss katoliker tillsammans. De är gemensamma egendomar för oss. De är mycket imponerande byggnader. Det som är mest imponerande, storslaget, är ändå inte byggnaderna som sådana, hur fantastiska de än är. Det mest storslagna är vad de representerar. I Peterskyrkans kupol, på insidan, står det på latin:
”Du är Petrus och på den klippan skall jag bygga min kyrka och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket….” (Mt 16:18,19)
Dessa ord från Kristus till Petrus om klippan, det trygga fundamentet, pekar på att det är Gud själv som inte bara skapat världen utan också grundat en kyrka, en kyrka där det eviga och bestående bor, den Helige Ande. Denna andliga kyrka använder sig också av jordiska kyrkobyggnader.

Människans kropp sägs också i bibeln vara ett tempel för den helige Ande.
I en liturgi vid begravning sägs det: ”När denna vår jordiska byggnad rivs ner… då har du berett en evig boning åt oss…” Denna jordiska byggnad, som det sägs i ritualen, syftar alltså på människans kropp.
En människas kropp bryts förr eller senare ner, men det finns ändå något bestående hos henne, den helige Ande, den Ande som bor det tempel som det sägs att människans kropp är.

Vi vet att också byggnader kan rivas ner. I Västerås revs stora delar av stadskärnan på 1960 – talet och det byggdes istället affärer och köpcentra.
Köping har det förekommit att många byggnader har brunnit upp.
Någon gång kommer till och med Peterkyrkan att vara borta. Ändå finns det något bestående, evigt, i det som Peterkyrkan pekar på, alltså ”klippan”, det fasta, trygga, det som kommer från Gud och som inget kan rå över, dödsrikets portar kan inte heller få makt över det.

Det har under historien förekommit att människor menat att de vetat när jorden ska gå under. Det stämmer inte med dagens evangelium där Kristus säger: ”Dagen och timmen känner ingen, inte ens änglarna i himlen, inte ens Sonen, ingen utom Fadern”.
Vi kan alltså veta att världen i den form vi känner den kommer att gå under, men inte när det sker.
Det har förekommit vid exempelvis tusenårsskiftet, inte bara det för snart sju år sedan, utan också det första tusenårsskiftet, att människor på ett särskilt sätt trott att världen skulle gå under.
Vi vet också att det har förekommit att olika sekter har hävdat att det vetat när jorden ska gå under. 1914 är exempelvis ett årtal då en del trodde, enligt vad en sekt påstått, att jorden skulle gå under. Att det inte blev så vet vi nu efteråt.

Vi behöver alltså inte bereda oss inför ett särskilt klockslag om någon skulle påstå att han eller hon vet exakt när jorden ska gå under. Vi ska istället alltid vara beredda på att lämna denna världen och möta Kristus.

Som tema i pilgrimsorten ”Lourdes” har man valt för i år: ”ha lamporna tända”. Denna uppmaning kommer från en liknelse i bibeln som beskriver att vi som kristna alltid ska vara beredda inför tidens slut och Kristi återkomst.
Vi säger ju varje söndag i trosbekännelsen om Kristus att han ska ”igenkomma i härlighet för att döma levande och döda, och på hans rike skall icke vara någon ände” Vi påminns varje söndag om Kristi återkomst.
Vi får redan här och nu ha en relation med Kristus genom bön, gudstjänst och vårt sätt att leva, så att vi på ett avspänt och naturligt sätt har en ständig beredskap inför att Kristus ska komma.

Det har förekommit i historien vid vissa tillfällen att tiden liksom har ”frusits” och att människor plötsligt har avlidit. Ett exempel är ett vulkanutbrott år 79 som på mycket kort tid gjorde slut på livet i staden Pompeji. Om man idag går omkring bland utgrävningarna i Pompeji kan man bl.a. se hur man i vår tid kunnat genom modeller i full skala beskriva vad människor gjorde i det ögonblick då staden gick under för snart 2000 år sedan.

Vi får i vår vardag leva på ett sådant sätt så att vi är beredda att något liknande det i Pompeji i princip skulle kunna inträffa och att vi i varje ögonblick är beredda att möta vår Herre.

Beredskapen inför vår egen och världens upphörande i den form vi känner den får alltså inte vara något som gör oss rädda, stela och handlingsförlamade.
Tvärtom. Kristus har sagt: ”Jag är med er alla dagar intill tidens slut”.
Han är med oss alla dagar så länge vår jord består i den form vi känner den.
Han vill också vara med och möta oss när Gud skapar nya himlar och en ny jord.
Han vill göra så att vi lever tryggt, mitt i det förgängliga, med en stabilitet i det evigt bestående, Gud själv.