Igår var det den 11 november och enligt den svenska almanackan är det Mårten som har namnsdag då. Namnet Mårten kommer från Martin och i den katolska kalendern firas då helgonet Martin, som levde under 300-talet, då Romarriket var stort och utbrett. Redan vid 15 års ålder blev Martin soldat. Under hans tjänst i det franska Amiens inträffade följande episod. En gång mötte han en tiggare, som var halvnaken och frös. Då den unge soldaten inte hade annat att ge honom, drog han sitt svärd och skar av hälften av sin mantel. Under natten visade sig för honom Kristus som var klädd i plagget och sade: ”Denna mantel fick jag av katekumenen Martin”.
Drömmen gjorde att Martin lät döpa sig. Som officer hade han en slav i sin tjänst men som kristen behandlade han honom som sin jämlike.

I både den första läsningen och i evangeliet hörde vi om att dela med sig. Martin delade sin varma mantel i två delar och gav en del åt en tiggare som frös.

I läsningarna hör vi om änkor. Att vara änka vid den tid det rör sig om innebar ofta att vara fattig och utsatt.
Vi går fram cirka 1800 år och då träffar på en annan änka, Margherita. Hon var mamma till helgonet Johannes Bosco som är känd för att grundat salesianorden som fader Wieslaw hör till. Margherita blev tidigt änka, redan vid 26 års ålder. Hon hade då två små barn att ta hand om och hon var mycket fattig.
Det är betecknande för henne att hon, fastän fattig och ensam, ändå inte avslog någon begäran om hjälp. Gällde det sjuka och behövande då gav hon som om hon hade haft outtömliga rikedomar att ösa ur. Det har berättats om henne att hon hellre själv avstod från det nödvändiga än att hon lät en tiggare gå från hennes dörr utan att ha fått hjälp. En av de gåvor som Johannes Bosco fick från sin mor var förnöjsamhet. Hon var nöjd, även om hon var fattig.
Johannes Boscos mor sade en gång till honom att han skulle akta sig för att bli rik när han blev vuxen.
Ändå fick Johannes Bosco en hel del pengar att ta hand om som vuxen. Han tog hand om föräldralösa barn, han lät bygga skolor och startade många olika projekt som det behövdes pengar till. Vid flera tillfällen startade han projekt utan att från början veta helt hur allt skulle bekostas och finansieras. Han litade på försynen och ofta kom det in gåvor just när de behövdes. Tack vare att det fanns människor som delade med sig kunde fina projekt för ungdomar förverkligas. Johannes Bosco levde också som vuxen på ett sätt som var präglat av enkelhet. Han förvaltade pengar för att exempelvis föräldralösa barn skulle få vad de behövde.

I november, alltså denna månad, ska katolska församlingar i Sverige lämna in till stiftsledningen i Stockholm ett budgetförslag för år 2007. Det är kyrkorådet som fastställer budgeten för en församling. Innan kyrkorådet träffas för att besluta görs naturligtvis en förberedelse. I vår församling har ekonomin gåtts genom och när underlag för beslut om nästa års budget tagits fram har det upptäckts positiva tendenser. I flera år i rad har intäkter från kollekten ökat och så ser det ut att bli även i år. Kollekt är ju något som liknar det vi hörde om i evangeliet, kistan i templet i Jerusalem, där både rika och den fattiga änkan lade ner pengar.

När det gäller försäljning av votivljus ser vi också i år en ökning. Även om votivljusen inte ger en större ekonomisk intäkt för församlingen visar det ändå på att människor kommer till kapellet och ber, vilket är fint.
När det gäller att ge till församlingen är den ekonomiska delen bara en sida.
Många ger av tid och engagemang till olika verksamheter i församlingen.
Medan jag skrev denna predikan tittade jag ut genom fönstret och såg en församlingsbo som kommit för att städa på gården. Att någon sopat och gjort fint på gården kanske vi inte tänker på när vi kommer till kyrkan. Om någon inte gjort det hade vi märkt högar av löv. Det är ett exempel av flera på att människor gör något för andra här i församlingen.

Det är fint att det finns personer som ger av tid, pengar och engagemang till församlingen. När man ger med rätt avsikt får man på något sätt tillbaka.
Man får en tillfredsställelsen av att ha bidragit till att hjälpa andra.
Man får tacksamhet, ett rent samvete, och en ny upptäckt av hur fint det är att samarbeta.

Att ge kan skänka en tillfredsställelse, en medvetenhet om att man kan göra gott, Att ge av tid och exempelvis pengar på rätt sätt leder inte leda till högmod utan snarare till en ödmjukhet inför Gud, en tacksamhet över att få vara med och ge, något som det ytterst är Gud själv som ger möjlighet till.
Det vi fått av Gud är inte till endast för oss själva utan vi har fått för att sedan kunna ge vidare och dela med andra. Glädjen över att dela med sig till andra kan vara större och rikare än glädjen över att bara få något för sig själv.

Änkan vi hörde om i evangeliet, hon lade ner två kopparslantar, några ören, i tempelkistan, hon gav inte mest kvantitativt, för hon ägde inte så mycket, men hon gav kvalitativt. Kristus säger om henne: …”den där fattiga änkan har lagt mer i tempelkistan än alla de andra. De gav alla av sitt överflöd, men hon gav i sin fattigdom allt hon ägde, allt hon hade att leva på”. Änkan vi hörde om i evangeliet hade inte möjlighet att ta emot våra dagars socialhjälp. Hon var verkligen utsatt, men vågade ändå lita på Guds försyn i en sådan utsträckning att hon helt gav bort vad hon hade. När hon gav hade änkan ett förtroende till att hon på något sätt skulle få vad hon behövde för uppehället.

Även om de flesta inte har kallet att genast skänka bort allt de har ger oss dagens evangelium ändå en tankeställare. Det är genom Guds försorg och försyn som vi lever och kan överleva. Allt vi behöver för vårt liv är ytterst gåvor från Gud.

Vi får göra oss medvetna om att det vi i Sverige kanske vänjer oss vid att betrakta som något självklart, som t.ex. mat, husrum, kläder, sjukvård etc. egentligen inte är så självklart. Ser vi oss omkring i världen upptäcker vi snart att det finns människor som lider brist på det allra nödvändigaste.

Om vi delar med oss till utsatta människor är det naturligtvis en hjälp för de personer som får ta emot. Men även den som ger får något. Genom att ge kan givaren få en ny tacksamhet över vad som han eller hon har tillgång till, genom att ge får givaren en medvetenhet om att han eller hon kan bidra rent konkret till behov i världen.

Det finns möjlighet för den som vill ge av tid, engagemang, pengar o.s.v. på sätt som han eller hon tycker är lämpligt. Man kan naturligtvis ge på ett privat sätt. Man kan också tillsammans med andra verka för att ge på ett mer gemensamt sätt.
I vår församling har vi som bekant varje år första helgen i advent en julbasar. Till den julbasaren kommer människor och hjälper till och ger av både tid och andra resurser. Av tradition går en del av behållningen från basaren, som förra året uppgick till drygt 40.000 kr, till församlingens verksamhet. En del av behållningen från basaren går till ett ändamål som församlingen väljer att stödja.

Församlingsrådet har rekommenderat kyrkorådet, som är beslutande, att en del av årets behållning från den julbasar som ska hållas ska tillfalla ett projekt i Indien som katolska ungdomar från Sverige är delaktiga i. Med hjälp från Caritas, kyrkans biståndsorganisation, som ju finns både nationellt och internationellt, vill ungdomar stödja särskilt kvinnor i Indien genom att bl.a. ge dem mikrokrediter. Mikrokrediter är lån på mindre summor, det kan t.ex. handla om cirka 100 svenska kronor, som ges till någon, oftast en kvinna, som genom att ett lån får ett startkapital för att starta en verksamhet som sedan genererar möjlighet till försörjning. Det handlar alltså om en hjälp till självhjälp.

Redan för nära 2000 år sedan, i fornkyrkan, var det en person som sade:
”Det är inte du som ger till den fattige. Han får tillbaka något som är hans eget”.
Vi får tänka på att allt vi fått, det har vi fått från Gud. Vi får vara beredda att ge vidare av det vi själva fått.