Om någon skulle besöka olika hem här i Västerås skulle han eller hon säkert på flera ställen upptäcka bilder på både levande personer och på människor som lämnat denna världen. För många lever exempelvis minnet av en avliden släkting kvar. Det gäller både personer med en kristen tro och andra. Den kristna tron säger att det också finns något mer än minnet som lever kvar och att den fysiska, biologiska döden, inte är slutet. Människans jag fortlever också efter döden.

Kyrkan lär ju att den som lämnar detta jordeliv inte försvinner utan finns kvar.
I begravningsliturgin ligger betoningen inte på att den som avlider lämnar, utan i bönerna framställs mer att den som gått ur tiden tas emot. ”Må helgonen ta emot dig…. Må änglarna föra dig” – står det i en ordning för begravning.

Visst är det så att den som lämnar jordelivet lämnar det materiella bakom sig.
Men omsorg, välvilja, äkta kärlek, det finns kvar. Under jordelivet uttrycks exempelvis omsorg och omtanke genom kroppen. Arbete, matlagning, att umgås och så vidare uttrycks ju genom kroppar som människor gör något med.

För de som lämnat denna världen finns det inte kvar samma möjlighet att kroppsligt uttrycka omtanke. Ändå är vägen och möjligheter för ömsesidig omsorg mellan levande och döda inte stängd. De som gått ur tiden har kvar allt gott som t.ex. omtanke, omsorg. Även om omtanken inte kan uttryckas kroppsligt finns den kvar. Och vi som lever här på jorden har möjlighet att be för t.ex. nära och kära som lämnat denna världen.

Häromveckan samtalade jag med en forskare inom medicin om när döden inträder. Det har funnits inom lagstiftningen olika kriterier för att uttrycka när en människa avlidit. Hjärtdöd är ett sådant kriterium, hjärndöd ett annat.
Den forskare jag samtalade med förklarade att det är svårt att säga inom medicinen exakt när döden inträffar. Döden är mer en process än ett ögonblick, menade han.
Om döden är en process, då kan vi fråga oss när denna process startar.
Döden tillhör ju från allra första början vår mänskliga existens och våra livsvillkor. Samtidigt som döden erfars som något främmande är den något urmänskligt. Vi vet att vi för varje andetag vi tar kommer något närmare döden. Någon gång slutar vi att andas och processen på väg dit har redan börjat.
Medan vi är kvar här i livet kan vi reflektera kring döden och tänka på den.
Men döden är inte en händelse i livet. Döden är ingenting man upplever. Döden är något vi alla har framför oss och som en del människor redan gått genom.

Vi bör som kristna inte se på döden bara som livets avslutning utan mer som livets fullbordan. Kristendomen talar om seger över döden eftersom att Kristus själv segrade över döden. För människor som följer Kristus innebär Kristi seger över döden inte att döden avskaffas, däremot att döden förvandlas. Genom Kristus blir döden inte något skrämmande, även om det visst förekommer att även kristna kan bära på en rädsla inför döden. Kristus, Gud och människa, har själv gått genom döden. Han vill följa varje enskild människa när han eller hon går genom dödens port, och han vill möta på andra sidan döden.

Kristi uppståndelse, som också de som följer Kristus får del i, syftar på en fulländning av hela människan. Vi kan inte säga hur denna återställda människa kommer att se ut eller hur detta kan ske.
En uppfattning är att när kroppen uppväcks från de döda, då innebär det att hela människan med hela sin livshistoria och med alla sina relationer till andra har en framtid och ett fortbestånd i livet efter detta.
Kroppslig uppståndelse innebär att levnadshistorien ingår i fulländningen och slutligen tillhör den uppståndna människan. Kroppens uppståndelse säger att människan återfinner hos Gud inte bara sitt sista ögonblick utan hela sin livshistoria.

I bibeln beskrivs på olika sätt exempelvis genom bilder livets fulländning hos Gud. Några exempel på bilder är: bröllop, festmåltid, paradiset, det himmelska Jerusalem.
Döden beskrivs ibland i bibeln med hjälp av jämförelse.
En sådan jämförelse vi möter i bibeln är att döden beskrivs som en födelse, en förlossning. En födelse är förknippad med smärta. Det kan kännas något liknande inför döden. Döden innebär ett steg ut i det okända utanför denna skapelse.
Aposteln Paulus beskriver detta när han skriver: ”… vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor….också vi ropar i vår väntan på att Gud ska befria vår kropp…”

Döden jämförs i bibeln också med en hemkomst. Paulus skriver: ”vårt hemland är himlen. Därifrån väntar vi den som skall rädda oss, herren Jesus Kristus.
Han skall förvandla den kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet.”
Det beskrivs som att vi är främlingar, utlänningar, här på jorden medan vårt riktiga medborgarskap är i himlen och att vi är på väg dit.

När vi som kristna reflekterar över och tänker på döden, då kan det leda till att vi ser den jordiska tillvaron ur ett annat perspektiv. Vi kan se på olika företeelser på ett nytt sätt, med nya proportioner och få ny blick för vad som är viktigt och mindre viktigt. Vi kan redan här under vår jordevandring rikta blicken mot det som består.