I den andra läsningen hörde vi om visheten från ovan, att den är fridsam, försynt och foglig, rik på barmhärtighet och goda gärningar.
För cirka en och en halv vecka sedan höll påven Benedikt en föreläsning på universitetet i Regensburg. Det var en lång akademisk föreläsning som bl.a. handlade om vishet. I den föreläsningen hävdade påven bl.a. att människans förnuft ska användas för att söka det sanna. I sitt anförande talade han bl.a. om att olika avdelningar i exempelvis ett universitet kan samarbeta med varandra.
Så var det, berättade påven, när han var professor i teologi i Tyskland. Olika områden av universitetet där olika ämnen kunde behandlas hade olika roller.
Det fanns en anda av samarbete och ömsesidigt erkännande av varandra.
Teologi och andra ämnen stimulerade både professorer och studenter att använda det förnuft vi människor är skapade med.
Varje människa ska själv med sitt förnuft och sitt sanningssökande finna fram inom religionen. Att utbreda religion med hjälp av våld och svärd är helt förkastligt.

När påven i sitt anförande talade om att människans förnuft är användbart när det gäller religion innebär det en uppmaning till alla att vara förnuftiga.

I andra läsningen sägs också: ”Ni kämpar och strider. Ni har ingenting därför att ni inte ber”. Också i evangeliet talas det om en tvist - en tvist mellan lärjungar om vem som är störst.
Bön är ett sätt att rikta sig till vishetens källa, till Gud. Äkta bön innebär inte att en människa genast förstår allting. Men äkta bön innebär ändå en typ av gemenskap med Gud och hans vishet. Äkta bön motverkar oförnuftiga stridigheter. Äkta bön kan också motverka något som också talas om i den andra läsningen, avund. Den som ber kan genom bönen upptäcka vad han eller hon har, äkta bön skapar en slags generositet gentemot andra, en välvilja som motverkar stridigheter och öppnar för en medvetenhet om vad Gud ger. Äkta bön skapar också tacksamhet.
När det gäller den stridighet som beskrivs i evangeliet, då några lärjungar tvistar om vem som är störst, skapar Kristus frid och fred på ett mycket särskilt sätt.
Han ställer ett barn framför lärjungarna och säger: Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig.
Ett barn sågs i dåtidens samhälle inte som en konkurrent om makt och om storhet. Jesus framställer ett barn som ett exempel. Den främste måste bli den ringaste av alla och allas tjänare. Just ett barn kunde beskrivas som en tjänare utan status.
Ändå är barnet något som får fungera som ett exempel på lärjungar. Barnets hållning kan verka inspirerande och också vuxna får ta del av ett barns hållning så att onödiga tvister undviks.
Vad kan då ett barn lära en vuxen? En vuxen bär ju på mer erfarenhet än ett barn.
Ett barn är i en fas av livet då det växer – både kroppsligt och intellektuellt.
Även om människor så småningom upphör att växa kroppsligt så får vi alla ha barnets öppenhet för att lära, ta emot, och växa i erfarenhet och kunskap.

Den som tror sig veta allt är inte vis, är inte förståndig. Den som har en öppenhet för att lära sig och ta emot, som ett barn, har lättare för att utveckla sitt förstånd.
Ett barn kan också lära vuxna att erkänna beroende. Ett barn har inte egna ägodelar, särskilt små barn är helt utlämnade till föräldrars och andras omsorg och omtanke. När det är riktigt så är barnet tryggt i sitt beroende av andra. Barnet försöker inte skaka av sig sitt beroende av andra utan vilar tryggt i detta beroende och litar på andra. Denna hållning, att tillåta sig vara beroende, och då som vuxen erkänna sitt beroende av Gud, är någonting positivt och fint.
Det är inte alls ett svaghetstecken att erkänna ett beroende av Gud. Tvärtom.
Det är förnuftigt, det ger en styrka som ytterst kommer från Gud när någon erkänner sitt beroende av honom.
Att vara lik ett barn är något som Kristus själv demonstrerar. Han använder ibland det armeniska ordet ”Abba” om Gud, sin far. Abba, alltså far, uttrycker en tillit, ett förtroende, en relation, som alltså Kristus själv hade till sin himmelske far.
Den tillit som Kristus hade till sin himmelske far kan vi också se något av hos barn. Att barn spontant och utan vidare litar på föräldrar kan vara något riktigt fint. I överförd bemärkelse kan vi se detta också inom trons värld – en god kristen tro innehåller en direkt och självklar tillit till Gud, som ett barns tillit till en far.
Det som den tvist vi hörde i evangeliet, tvisten mellan lärjungar om vem som är störst, beror på en grundläggande felaktig jämförelse.
Att jämföra med andra kan ge helt fel mallar och måttstockar. Barnet som ser upp till sin far jämför inte med andra när det gäller att värdera. Barnet som ser upp till sin far upptäcker att det är värdefullt för fadern.
Vuxna kan lära sig av detta. Gud, den himmelske fadern, ger sina barn ett oändligt värde. De människor som Gud har skapat riskerar att inte upptäcka detta om de jämför sig med varandra för mycket. Då de istället liksom barn blickar upp mot Gud, den himmelske fadern, då blir inte jämförelse med andra längre intressanta. Då förmedlas ett upptäckande av sitt värde direkt mellan Gud och människa han skapat.