När vi idag firar jungfru Marias födelse är det något som särskilt berör vår församling som ju har sin särskilda kyrkofest idag.
Vår församling upprättades för 57 år sedan. Det finns kanske de som tycker att 57 år är en väldigt lång tid, men i kyrkans sammanhang är det inte särskilt länge.

Den första katolska församlingen i Västerås grundades för ungefär 1000 år sedan. Den scen som vi hörde om i evangeliet utspelade sig för cirka 2000 år sedan. I många år har människor vördat jungfru Maria och därigenom upptäckt vem hennes son Jesus Kristus är.
En påminnelse om detta är det ”M” som finns på Västerås stadsvapen och på flaggor i Västerås. Många menar att detta ”M” betecknar jungfru Maria.

Det förekommer ibland i Sverige, men än mer i en del länder där klimatet är varmare, att jungfru Maria vördas genom att en bild, en flagga eller en staty av henne bärs i procession medan människor sjunger och ber. Att gå i procession kan ge en förnimmelse av sammanhållning och fred.
Jungfru Maria kallas vid många olika namn. En beteckning för henne som ibland används är ”fredens drottning”.
Vi kan vara tacksamma för att Sverige har varit förskonat från krig i många år och att det råder fred här. Det betyder inte att det överallt alltid varit fridfullt. Tyvärr har det den senaste tiden ändå varit bråk i fotbollsvärlden. Det har t.ex. hänt att supportrar till olika fotbollslag har bråkat.
En gång var det i Stockholms innerstad en grupp fotbollssupportrar som var så oroliga att polisen ordnade så att de fick hålla sig på ena sidan av en gata och sedan inte gå därifrån förrän de lugnat ner sig.
På andra sidan av gatan, som ligger nära den katolska domkyrkan i Stockholm, råkade det samtidigt vara så att en procession med sjungande personer drog fram med en stor flagga med en bild av jungfru Maria på.

På båda sidor av gatan var det lugnt. På den ena sidan av gatan var det lugnt därför att polisen tvingade en grupp oroliga fotbollssupportrar att hålla sig på plats. Kanske dessa supportrar ändå inte var så lugna och fridfulla i sitt inre.
På den andra sidan av gatan var det lugnt därför att människor genom att vörda jungfru Maria erfor lugn och frid i sitt inre. Det är bättre om lugn kommer inifrån människor och inte bara beror på yttre tvång.

Det kan ibland ändå vara så att det inte är så enkelt att alla som bestämmer sig för att vörda jungfru Maria på alla sätt känner lugn och frid.
Så var det t.ex. för en dryg vecka sedan när jag själv var med under en procession där jungfru Maria vördades. Under en jättelik Mariansk procession blev det en del upplevelser av besvärlighet och ansträngning.
Processionen ägde rum i Lourdes i södra Frankrike. Det sägs att det varje år kommer 4-6 miljoner människor till Lourdes för att vörda jungfru Maria.
För min del var jag i Lourdes tillsammans med drygt 100 personer från Skandinavien. En dag hade vår skandinaviska grupp fått ansvar för att bära den stora Mariastatyn under kvällens procession där många tusen människor deltar.

Så kom tiden på kvällen då personer ur den skandinaviska gruppen samlades för att förbereda sig på att bära den stora statyn. Strax innan processionen skulle börja visade det sig att inte alla ur gruppen som var utsedda att bära kom, kanske beroende på missförstånd.
De personer ur gruppen som var på plats fick då själva bära den tunga Mariastatyn den kilometerlånga processionsvägen.
Jag blev själv förvånad över hur tung Mariastatyn var. Efter några steg var det någon som sade: ”Det här klarar jag inte….” Vi var färre än vi egentligen skulle vara för att bära statyn. Tack vare att vi byttes om att bära på de ställen där det var extra tungt lyckades vi tillsammans att ta oss fram hela den långa processionsvägen.
När någon som bar på en plats där det var riktigt tungt efter ett tag kände att det blev för mycket bad han någon annan att ta hans plats så att han kunde vila sig, för att sedan, när han återhämtat sig, igen kunna erbjuda sig att bära på en tyngre plats.
Det var alltså riktigt tungt att bära statyn. Men runt omkring oss gick flera tusen människor som bad och sjöng och det gjorde det lättare att bära.
För min del hade jag liksom träningsvärk efteråt. På något sätt var det en mild och behaglig träningsvärk. Den var som en påminnelse om att vi tillsammans ansträngt oss för att vörda jungfru Maria genom att bära en staty av henne.

Att vörda jungfru Maria kan ibland innebära en ansträngning. Det kan till och med hända att det känns tungt. Det kan t.ex. kännas tungt när människor i omgivningen inte förstår vem jungfru Maria är. Det kan kännas tungt att inte alltid kunna dela tron på det sätt som vi önskar.

Skulle det vara så får vi tänka att vi inte är ensamma. Under processionen i Lourdes där vi bar en tung mariastaty var vi omgivna av mängder av människor, många tusen, som stödde oss med böner och sång. Att stödjas av andra ger lättnad.
På ett sätt är det tron på Gud som får bära oss. Tron gör livet lättare.
På ett annat sätt kan det någon gång hända att tron känns som en börda, som något tungt, t.ex. när människor inte tycks förstå oss.
Då får vi tänka på att vi inte är ensamma. Även om vi inte ser det kan vi föreställa oss att vi är omgivna av mängder av människor som ber och som därmed gör det lättare för oss.
Om det händer att vi får bära något tungt i livet, då får vi be om en starkare tro, så att tron bär oss.