Nramför oss har vi en mosaik som består utav mängder av små stenar.
Stenarna bildar just genom att de är fogade nära varandra en gemensam skönhet som överträffar varje stens enskilda skönhet. Det är just därför att stenarna är fogade nära varandra och att stenarna var och en har sin särskilda plats som ett vackert mönster kan bildas.
Kyrkan vi befinner oss i består av stenar som är fogade samman.
Ibland beskrivs inte bara den fysiska kyrkobyggnad som kallas för kyrka som hopfogad av stenar, också kyrkan som ett andligt bygge sägs ibland bestå av stenar, levande stenar, som just genom att de har olika platser bildar en andlig byggnad.
Idag när vi firar vår församlings patrocinium, fest, kan vi tänka på att kyrkan som vi befinner oss i, som består av helt konkreta stenar, finns till just därför att människor i samarbete med varandra, som levande stenar, verkat och arbetat för att kyrkan skulle kunna byggas.
Att bygga en kyrka är ett mycket långsiktigt och stort arbete och jag tror att vi är överens i vår tid att de som verkade för att kyrkan skulle byggas har lyckats väl.
Vi kan vara stolta över kyrkbyggnaden, och också över det andliga arv av människor i samarbete som själva kyrkolokalen representerar.

Det hände sig för drygt en vecka sedan att jag på en plats ganska långt bort från Västerås träffade en person som berättade att han konverterat och blivit katolik just i Västerås på 1960-talet. Han utstrålade fortfarande glädje över att tillhöra kyrkan.
Denne man berättade för mig om en bönbok för ungdomar som pater Adelkamp skrivit. Som de flesta av er vet var pater Adelkamp kyrkoherde i vår församling från 1950 till 1980. Jag förklarade för personen jag träffat att jag tyvärr inte kände till denna bönbok för ungdomar som en företrädare till mig har skrivit, men att jag gärna skulle vilja läsa ur den bönboken.

Så hände sig i onsdags att jag var i ett kloster i Södra Sverige och där i klostrets kapell fick ögonen på en bönbok som låg vid en bänk. Jag bläddrade i den och upptäckte att det just var pater Adelkamps bönbok för ungdomar som gavs ut 1962.

Pater Adelkamp, som ju var kyrkoherde under den period då kyrkan byggdes, var säkert mycket medveten om vikten av bön. Den bönbok som jag fick tillfälle att läsa ur var ett gediget arbete. Boken var över 200 sidor lång och fylld med fina böner.

Det materiella arv som vår kyrkbyggnad är talar om ett annat arv, ett andligt arv. Visst handlar kyrkbygge om mycket konkreta uppgifter. Jag har via vår församlings arkiv kunnat följa planeringen inför kyrkbygget. De konkreta ansträngningarna och handlingarna är många och imponerande.
Men bakom dem finns något annat - något som kan illustreras av pater Adelkamps bönbok. Bön är något som man inte kan ta på.
Men en kyrkbyggnad kan man se och ta på. Man kan befinna sig inne i en kyrkbyggnad och på så sätt vara omgiven av en byggnad som talar om vår Herre.
Byggnaden som omger oss talar om vår Herre på flera sätt. Kyrkobyggnaden talar om för oss att människor före oss genom bön och ansträngningar åstadkommit något som ska få oss att inte bara komma till kyrkobyggnaden och beundra den, utan framför allt inte bara beundra, utan hylla och tillbe den Herre som är gemensam för oss och för de som funnits före oss i församlingen.
Kyrkbyggnaden är invigd och välsignad. Den är avdelad till Gudstjänst och bön.
De många böner som den konkreta kyrkobyggnaden är framkommen ur får vara en inspiration för oss som kan använda kyrkobyggnaden att själva be.

Vi har nu en kyrka. Den får inspirera oss att fortsätta att bygga på den kyrka som inte blir färdig här i tiden, den andliga kyrkobyggnad som är i ständig utveckling.
Kyrkan, sedd som Guds folk har många olika namn. Ett sätt att beskriva den andliga kyrkan är just att tänka på en konkret byggnad som är fogad samman av olika stenar.
Ett annat sätt att genom en bild beskriva kyrkan, som Guds folk, är att se den som en familj.
I en familj finns en mor. Det är just kyrkans mor, jungfru Maria, som vi särskilt vördar idag. Hennes födelse här på jorden får vara en påminnelse för oss om den värdighet som Gud gett alla människor. Om Kristus säger vi i trosbekännelsen att han är född och inte skapad. Om jungfru Maria lär kyrkan att hon är den förnämsta av Guds skapelser. Hon är både född och skapad.

Hennes födelse till jorden, med alla de jordiska omständigheter det innebär, får vara en inspiration till oss att liksom hon ta vara på det som kommer till oss.
Jungfru Maria var helt utan synd. Med öppna ögon tog hon vara på det som fanns runt henne och förvaltade det på ett gott sätt. Hon samarbetade med Gud.

Den kyrkobyggnad vi idag firar invigningen av får vara en påminnelse om att människor verkligen kan samarbeta med Gud. Människor som genom bön och med användande av sina förmågor söker att samarbeta med Gud och varandra kan göra stora saker, det kan kyrkobyggnaden vittna om.

Vi får ta till vara exempel från dem som varit med och göra kyrkobyggnaden verklig. Vi får ta till vara deras böner genom att använda kyrkobyggnaden till det den är till för, Gudstjänst.

Vi får tänka på de böner och det samarbete som kyrkobyggnaden representerar, och också i framtiden fortsätta att bygga på den andliga kyrkan i samarbete med Gud och varandra.