De kvinnor som var på väg till Kristi grav den första påskdagens morgon hade ett praktiskt problem i sina tankar. De funderade över hur den stora och tunga stenen framför graven skulle kunna tas bort. Hur skulle det bli möjligt för dem att genom att smörja Jesu döda kropp visa hur mycket de hållit av honom medan han levde? Vad dessa kvinnor mötte när de kom fram till graven var något helt annorlunda. Stenen framför graven var redan bortrullad och den praktiska frågeställningen föll bort. Tankar kring hur den döde skulle vördas föll också bort – han fanns inte längre där. Kvinnorna fick vid den tomma graven en oändligt omskakande erfarenhet. Det berättas i evangeliet att de lämnade graven och sprang därifrån, darrande, och att de var rädda.

Inför den tomma graven är det praktiska inte längre aktuellt. Kvinnornas ställs inte heller inför vad de väntat sig – döden. Tvärtom. Vad de möter talar inte om död utan om liv.

Inte bara ett liv av det slag vi nu på våren börjar bli varse: blommor som spirar upp, knoppar som spricker ut. Visst är det fint när naturen vaknar efter vintern, men det är ändå ett växt-liv av tillfällig natur.

Det kvinnorna möter vid den tomma graven ger bud om ett liv av en helt annan dimension. Ett liv av bestående natur. Ett liv som inte bara likt ett frö som varit dolt under den frusna jordytan får liv när solen värmer och strålar. Nej, det handlar om mycket mer än så. Det liv kvinnorna blir varse pekar på mer än t.ex. ett frö som besegrat vintern. De möter tecken på ett liv som visar på att döden är besegrad för alltid. De finner bevis på att den förut korsfäste har makt att inte bara bryta sig ur den kroppsliga döden utan också segra över ondskan, inte bara tillfälligt, utan för alltid.

Att se den tomma graven innebar för kvinnorna ännu inte att se Kristus. Ändå betydde det för dem att de fick en insikt i en helt genomgripande förändring som berör hela deras tillvaro.

Deras vän, herre, mästare, han var inte borta, han är nära dem, han är hos dem, även om de inte kan se honom. Att livet vunnit över döden är inte bara som en teori som de liksom kunde betrakta på avstånd. Det är nära dem, hos dem. Detta liv, starkare än döden, denna kärlek, starkare än den ondska som riktats mot Jesus på korset, det räcks åt kvinnorna vid graven som en fri gåva.
Och det räcks också åt oss.

Säkert är det så för alla som är här idag att det finns någon, några, som ber för var och en av oss. Förböner i det tysta, i det fördolda, är mycket vanligare än vi anar. Förböner är naturligtvis uttryck för att någon bryr sig om, att någon vill väl. När en person ber för någon annan kan det ibland vara en blandning mellan mänsklig välvilja, en önskan om gott för någon annan, och en verklig bön riktad till någon som står över oss människor, någon som förmår något som överträffar en människas möjligheter.

Det är långt från alltid en förbön blir uppfylld på exakt det sätt som den som ber själv önskar. På sätt som den som ber kanske inte all anat, och inte heller förväntat sig, kan förböner bli besvarade. En del förböner besvaras så att det blir tydligt för den som ber att det verkligen är fråga om en bönhörelse. Ibland sker svaren på böner mer i det fördolda.

Kanske den som ber för någon annan inte själv är medveten om hur och när Gud svarar. Att han svarar, det är säkert.
Kvinnorna vid den tomma graven den första påskdagens morgon lämnade där de praktiska problemet. Det fanns helt enkelt inte. De hade väntat sig död, men fann tecken på liv.
I våra böner för andra får vi släppa en eventuell praktisk inriktning. Vi får upptäcka att vi ber till någon levande, till honom som har uppstått.

Uppståndelselivet är alltså mycket mer än ett frös kraft att bryta sig genom en förut vinterfrusen jord. Kristi uppståndelseliv är personligt. Det är ett mänskligt i den bemärkelsen att vi som människor, just som kvinnorna vi den tomma graven, kan märka det, erfara det, fyllas av det.

Jesu uppståndelseliv är inte långt borta. Det finns här och nu. Det räcks inte bara till kvinnorna den första påskdagens morgon. Det räcks till oss här och nu.
Det ges till oss, inte som en abstrakt idé, inte som en torr teoretisk lära, inte långt borta.
Kristi uppståndelseliv räcks oss som någon som gör våra liv redan här på jorden än mer levande. Vi får som kvinnorna vid den tomma graven få bli medvetna om att det finns någon som går vid vår sida, någon som är beredd att ge sig själv till oss.

Förbön innebär både att själv vända sig till den uppståndne Kristus och att be att den uppståndne, han som krossat döden och det onda, ska vända sig till den vi ber för.
Någon gång, någonstans, svarar Gud på bön. Kanske inte som vi förväntat. Men på något sätt. Kanske inte när vi väntar det, men någon gång.
Den eller de vi ber för kan få aningar som liknar kvinnorna vid gravens – aningar om en dimension som han eller hon inte upptäckt förut.

Vi kan också gå till oss själva. Visst har vi som är här idag erfarit något som inte kan förklaras av bara materiella modeller. Visst har vi alla mött något, någon, som talar om en kärlek som är större än ondskan. Visst har vi mött sådant som pekar på ett liv som är mycket vidare, djupare och bredare än t.ex. det liv de spirande vårväxterna bär på.

Dessa erfarenheter som olika människor gör i skilda situationer talar om samme Kristus, samma uppståndelse från de döda.
Dessa våra egna erfarenheter får gå in i kyrkans större och samlade erfarenheter av hennes uppståndne Herre. Egna och andras erfarenheter får inspirera oss till förbön och till att fortsätta att be och komma till gudstjänst.

Visst är det fint med vårblommor. Men vi vet att de försvinner. Visst får vi glädjas åt våren, men särskilt nu under påsktiden får vi glädjas åt ett liv som består, den uppståndnes liv.
Det får vi öppna oss för, ta emot, och sedan ge vidare.