Om några månader, i sommar, kommer en grupp ungdomar från vår församling att tillsammans med fader Thomas resa till Polen. Där finns det mycket fint att se och upplevas. Självklart vill ungdomar som reser ha trevligt och roligt.

Ändå – bland resmålen i Polen finns en plats som varken är trevlig eller rolig. En plats som jag själv besökte för några månader sedan. Ett ställe dit mängder av människor söker sig varje år, varav många ungdomar. Den plats jag tänker på är Auswitz, koncentrations – och utrotningslägret från andra världskriget, där miljoner slutade sina liv under mycket svåra omständigheter.

Vid ett besök i Auswitz blir det tydligt att medan andra världskriget pågick sågs ofta ett människoliv bland vi fångarna inte som särskilt värdefullt.

Vi bär långfredagen i färskt minne. Kristi eget lidande på korset pekar på att varje människa är värdefull. Kristus tog själv på sig all ondska för att visa varje människas värde. Auswitz är ett av de mest förfärliga ställen man kan tänka sig. Platsen vittnar om en otrolig brutalitet. Ändå söker sig mängder av människor dit, inte minst ungdomar, Varför? Auswitz påminner oss om en ondska vi måste ta avstånd från. Aldrig mer får något sådant hända.

I natt, i denna gudstjänst, kommer vi att tillsammans förnya våra doplöften. Vi tar då gemensamt avstånd från djävulen och det onda. Vi tar också avstånd från djävulens bländverk – sådant som ytligt sett kan verka bra, men i själva verket är förrädiskt och ont.

Det räcker inte att ta avstånd från det onda. Vi måste också bekänna oss till det goda. Det gör vi också om en stund. När vi förnyar våra doplöften bekänner vi oss också till Kristus, den uppståndne, den gode. Han som tagit på sig all ondska utan att tillåta att något av det gick in i honom själv. Under långfredagen påmindes vi om att Kristus var omgiven av ondskan utan att den fick fäste i honom. I kväll, påsknatten, påminns vi om att Kristus inte bara höll sig utanför ondskan, utan att han också besegrade den. Han övervann själva döden.

Att besöka Auswitz idag, drygt ett halvt sekel efter att lägret stängdes, är naturligtvis något helt annat än att själv vara fånge där. Det finns ändå möjligheter för oss att ta del av erfarenheter som människor gjort i exempelvis koncentrationsläger. Det kan handla om dyrköpta erfarenheter som kostat mycket.

En person som överlevde en vistelse i ett koncentrationsläger skrev efteråt en bok som heter:”livet måste ha en mening”. Författaren menar att kristna fick hjälp av sin tro under omänskliga förhållanden i koncentrationsläger. Inte så att kristna besparades från hårt arbete, sömnbrist, lite och dålig mat, hård behandling o.s.v., de utsattes för samma yttre påfrestningar som andra. Ändå, menar författaren, fanns det troende som kunde erfara ett sammanhang, en mening, mitt i det svåra. Denna erfarenhet av mening var till stor hjälp och tröst.

I fredags, långfredagen, var vi många som vördade den lidande Kristus genom att kyssa korset. Att vörda Kristus innebär också att respektera alla oskyldigt lidande människor.

Kvinnorna vi hörde om i evangeliet som den första påskdagens morgon kom till Kristi grav och fann den tom bar den första långfredagen i färskt minne. De hade sett hur deras avhållne, hyllade och framgångsrike vän och ledare hade mött inte bara motgång i största allmänhet, utan misshandel, hån, ondska, död….
När de vid den tomma graven blir varse det oerhörda, att Kristus uppstått, att han lever, leder det dem till en process då de mer och mer ser sammanhang och mening i det som förut verkade meningslöst.

För Kristus gick vägen till uppståndelse genom lidande och död. Ser vi ur uppståndelsens perspektiv får också det svåra, lidandet, plågan, döden, ett sammanhang, en mening.

Vid den tomma graven får kvinnorna beskedet: ”var inte rädda. Ni söker efter Jesus från Nasaret, han som blev korsfäst. Han har uppstått. Han är inte här.”
Sedan följer ett löfte att kvinnorna ska få se den uppståndne.

Allt kommer inte på en gång. Kvinnorna vid den tomma graven får ännu inte möta den uppståndne Kristus. Men de får en föraning om vad de har att vänta sig. De blir beredda inför möten med Kristus.

Tänk en sådan förändring för kvinnorna den första påsken. Korset, graven, var inte slutet. Istället fick de en förväntan, något att se fram mot, de fick ett löfte som skulle uppfyllas.

Påsknatten bär på ett hopp som räcks åt oss alla. Ett hopp om att få bli ännu mer medvetna om att Kristus som uppstånden ska göra sin närvaro än tydligare för oss.
Ett hopp om att få erfara mening, också i situationer som kan vara svåra.
Och ett hopp om att få del av det bestående liv som den uppståndne vill ge oss alla.