Det har gjorts jämförelser, bl.a. genom att det filmats reaktioner hos människor som samlats i stora skaror för att se och lyssna på olika ledare. Bl.a. har det jämförts hur människor reagerar på möten med politiker och presidenter med reaktioner hos människor som samlats kring påven. Hyllningar av politiska ledare, applåder när de uttalar åsikter och så vidare har beskrivits. Det har ofta visat sig vara annorlunda när människor hyllar påven jämfört med politiker. För några dagar sedan var cirka 100.000 personer samlade på Petersplatsen i Rom för att ihågkomma ettårsdagen av Johannes Paulus II:s död. Det finns filmer från hans livstid som beskriver hur människor tar emot Johannes Paulus II när han kommer, inte på en åsna som Kristus, utan i en Papamobil. Man ser glädjen i människors ögon och ansikten. Man ser hur de sträcker sig fram för att kanske t.o.m. få röra vid påven.

Kristus hyllades vid sitt intåg i Jerusalem. Människor lade ut mantlar och palmkvistar inför honom. Ändå finns en viss oklarhet kring vad han egentligen hyllades för. Var det som frälsaren, Guds son, han hyllades? Eller fanns det med förväntningar på Kristus som en politiker, någon som folket hoppades skulle driva ut den romerska ockupationsmakten? En slags politiker som förväntades med sin styrka förändra vardagens materiella och ekonomiska villkor.

Från och med påsknatten och under hela påsktiden hyllar vi den uppståndne Kristus, han som besegrat ondskan, ja till och med själva döden. Vi hyllar under påsktiden som snart kommer inte först och främst ledaren för en partibildning, inte först och främst en representant för ett knippe åsikter. Vi hyllar inte först och främst någon som representerar vissa intressen eller företräder en särskild grupp. Vi hyllar den som radikalt och i grunden förändrar hela tillvaron. Under påsken firar vi att det goda segrar, att döden förintas, att kärleken vinner.

Idag på palmsöndagen kan vi ställa oss själva frågan: Hur kunde de som hyllade Kristus vid hans intåg i Jerusalem senare skrika: korsfäst, korsfäst?
Besvikelsen över att Kristus inte motsvarade deras förväntningar på en politisk ledare som med ett enkelt grepp förändrade deras jordiska tillvaro medförde att deras raseri vände sig mot den de förut hyllat.

Vi kanske tänker om oss själva att vi inte skulle vara med bland de som ropade ”korsfäst, korsfäst!” om Kristus. Men kanske det ändå finns en dold förväntan hos oss på att Gud ska förändra våra yttre villkor så att det blir enkelt och bekvämt för oss. Kanske vi omedvetet behandlar Kristus liksom en politiker som ska försvara våra intressen gentemot de andra. Och kanske det finns en risk att vi som folket i Jerusalem blir besvikna och arga på gud om vi inte genast får vad vi önskar.

Jesus säger: ”Mitt rike är inte av denna världen”. Han är inte en politiker. Han är inte en åsiktsbildare bland andra. Han är Guds son som hjälper oss att tro på det godas seger över ondskan i livets alla situationer - både de lätta - då vi kanske själva hyllas och uppskattas - och de svåra - då vi kan möta något av det lidande och de svårigheter som Kristus själv fick gå igenom.

Vi kommer nu in i den stilla veckan, den stora veckan, den heliga veckan. Vi inbjuds att fördjupa vår tro på Kristus. V får ta till vara de tillfällen som ges att upptäcka: Kristus är oändligt mycket mer än en åsiktsbildare. Han är Gud mitt ibland oss. Han är den som erbjuder oss att ta del i det godas seger över det onda - både i livets svåra och lätta situationer.