1 läsning: Jesaja 43:16-21; 2 läsning: Fil 3:8-14, Ev. Johannes 8:1-11

Under senare delen av andra världskriget inledde de allierade en invasion från England, över Engelska kanalen och så in i Frankrike. Bland de första som sändes iväg var fallskärmstrupper. Det var mycket farliga uppdrag de första fallskärmsjägarna fick. Risken att allvarligt skadas eller dö var mycket stor. Från ett flygplan hoppade så en grupp fallskärmsjägare ut över Frankrike. För en av dem såg det ut att gå riktigt illa. Han hamnade på den mest utsatta platsen av alla, utan några som helst skydd mot motståndarnas gevärskulor. Trots att han landade på en plats där han var helt försvarslös blev han inte allvarligt skadad. Denna soldats fallskärm fastnade i ett kyrktorn. Under några timmar blev han hängande vid kyrkan. Han klarade sig alltså. Vi kan reflektera över vad han tänkte på under de timmar han hängde vid kyrktornet, utan möjlighet att skydda eller försvara sig.
Denne soldats upplevelse är naturligtvis speciell. Ändå kan det finnas något i erfarenheten som är av mer allmän karaktär.
Att vara helt utlämnad, utan handlingsutrymme, i en farlig situation, har många varit med om. Tänk bara att stå inför en svår sjukdom och att inte kunna göra något åt ett allvarligt sjukdomsförlopp. Eller tänk på de tusentals flyktingar som försökt att ta sig i bräckliga båtar från Afrika till Europa. För många har det inneburit livsfarliga situationer. Tyvärr har ett inte obetydligt antal flyktingar drunknat. Vad kunde flyktingar i bräckliga båtar hålla sig fast vid ute på öppet hav när det var ovisst om de skulle nå land levande?
Om vi som är här idag skulle se tillbaka på vissa stunder i våra liv är det troligt att flera av oss skulle upptäcka att det funnits tillfällen av utsatthet och ovisshet.

För fallskärmshopparen jag berättade om var det helt konkret en kyrkobyggnad som räddade honom. För andra som varit i svåra situationer har det inte varit själva kyrkobyggnaden som räddat dem, däremot kyrkan som gemenskap kring Kristus, och framförallt kyrkans Herre, Kristus.
I evangeliet hör vi att Kristus själv säger: ”Nu är min själ fylld av oro. Ska jag be: Fader, rädda mig från denna stund? Nej, det är just för denna stund jag har kommit. Fader, förhärliga ditt namn.”
Till och med Kristus, Guds son, har erfarit oro.
Det finns olika typer av oro. Det finns en oro som kan förenas med Kristi oro. Det är en oro som mitt i det svåra är utvecklande och berikande för en människa. Det kanske inte känns så. Oro är oro, lidande är lidande, och det får inte förenklas. Samtidigt finns det sådant som människor möter i livet som är svårt, men som Gud tillåter, situationer där Kristus erbjuder sin närvaro och sitt stöd. Inte så att oron alltid lyfts bort, utan så att oron förenas med Kristi oro.
Så kan det finns en annan typ av oro. Denna oro är ostadig och splittrande. Den oron beror på en flykt från Kristus. Denna negativa oro, som inte är uppbyggande utan nedbrytande, får botas genom att människor vänder åter till Kristus.

På ett ställe i evangelierna säger Kristus: ”Ta på er mitt ok och lär av mig så ska ni finna ro för era själar”.
Det paradoxala är att det är möjligt att ha en inre ro, en inre frid, mitt i svåra situationer, mitt i en viss oro.
Det beror på att denna ro är förenad med Kristi oro, en oro som accepterar också det svåra och ovissa i tillvaron.
Fallskärmshopparen jag berättade om skyddades av kyrkan, trots att han verkade helt oskyddad när han hängde i kyrktornet. På motsvarande sätt kan det hända att människor upplever sig oskyddade från faror av olika slag i tillvaron. Det händer att människor upplever sig försvarslösa och utsatta.
Liksom kyrkobyggnaden skyddade fallskärmshopparen skyddar kyrkan de kristna.
De som bekänner sig till Kristus får inga garantier från vår Herre mot t.ex. sjukdomar, olyckor av olika slag och besvärligheter. Men Kristus lovar att finnas hos oss också i det svåra och ovissa.

I evangeliet säger Kristus: ”om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn. Men om det dör, ger det rik skörd….”
Kristus talar om sig själv i bildspråk. Han liknar sig själv vid ett vetekorn som dör och som sedan ger rik skörd. Han pekar fram mot sitt eget lidande och sin död och vidare mot uppståndelsen.
Att dö för att sedan uppstå har Kristus gått genom via korset.
Människor möter inte bara glädjeämnen i livet utan också svårigheter, sådant som kan ge upphov till ovisshet och oro. Möter vi sådant får vi tänka på Kristus, som ju i dagens evangelium säger: ”Nu är min själ fylld av oro”.
Då får vi, inte materiellt som fallskärmshopparen, utan andligt, hålla fast vid kyrkan. Vi får hålla fast vid Kristus och gå genom också det svåra med honom. Delar vi det svåra med honom, håller vi fast också när det är påfrestande, då kan vi också vara vissa om att Jesus också vill dela sin uppståndelses härlighet med oss.