1 läsning: 1 Mos 12:1-4, 2 läsning: 2 Tim 1:8-10, Ev. Matteus 17:1-9

De flesta erfar nog ibland att det kan vara svårt att koncentrera sig på en enda sak. Det har exempelvis gjorts undersökningar om hur länge åhörare kan koncentrera sig när de t.ex. lyssnar till föredrag. Det är få, om ens någon, som lyckas hålla fast vi en riktigt stark koncentration under t.ex. ett timslångt föredrag.
Människor som ber längre tider har också gjort erfarenheter av att det är svårt att förbli i intensiv koncentration under en längre tid.
En av de allra mest framstående lärare vi har i vår kyrka när det gäller just bön är den heliga Theresa av Avila. Hon är både helgonförklarad och utnämnd till kyrkolärare. Hon tillbringade många timmar i bön, meditation och kontemplation. Hon har berättat att det fanns en tid då hon inte ens kunde be ett ”hell dig Maria” utan att hennes tankar rörde sig runt kring hela världen.
Vi kan efteråt vara tacksamma över att hon inte gav upp, att hon fortsatte att be, trots att det var så svårt att koncentrera sig.
Den heliga Theresa av Avila, som har djup och stark erfarenhet av bön och gudsnärhet, har alltså själv upplevt hur svårt det kan vara att koncentrera sig i bön. Men hon har också, just därför att hon höll ut och fortsatte, djup erfarenhet av hur det kan vara när bönen verkligen blir koncentrerad, ögonblick av medvetenhet om Guds totala närhet, intensiv visshet om att vara inför Guds ansikte.
Hon har sagt om bön. ”enligt min uppfattning är inre bön ett intimt vänskapligt umgänge varvid man ofta helt ensam samtalar med den Gud, av vilken man vet sig vara älskad.”
För den heliga Theresa av Avila var alltså inre bön en typ av vänskapligt umgänge.
Bön kan under en aspekt beskrivas som något mänskligt. Gud har blivit människa i Kristus och bön är därför något mänskligt och kan aldrig bli något omänskligt.
Men bön kan ibland leda till erfarenheter av något som långt överträffar vardagliga mänskliga erfarenheter.
Den heliga Theresa av Avila har förklarat och berättat i en bok som heter ”bestigningen av berget Karmel” hur det kan vara förenat med ansträngning att ta sig uppåt i det andliga livet. Det kan jämföras med att gå upp på ett berg.
Ansträngningen kan bestå i att förbli i bön, fastän det är svårt att koncentrera sig, fastän det kan kännas motigt. Ansträngningen kan också bestå i att göra en del uppoffringar, avstå från något, för att få tid till och för att uppnå bättre koncentration i bön.
Kanske det för oss, särskilt nu i fastetiden, kan vara något att tänka på. Att avstå från t.ex. en del TV-tittande och istället använda mer tid till bön. Den distraktion som t.ex. TV-tittande kan föra med sig kan ersättas med koncentration i bön.

Som en slags belöning för upprepade ansträngningar till koncentration i bön kan det hända att en människa liksom de lärjungar vi hörde om i evangeliet, Petrus, Jakob och Johannes, liksom leds upp på ett högt berg och får erfara, inte bara Kristi vänskap, utan också hans gudomlighet.
Alltså, inget omänskligt, utan en erfarenhet av någon som överträffar det mänskliga, en erfarenhet av det gudomliga.

I den första läsningen hörde vi också om en slags bergsbestigning. Abraham sätts på prov. Han går med sin son Isak upp på Moria berg. Abraham kallas ibland för trons fader. Han står inför ett oändligt svårt trosprov. Att offra det som han har kärast av allt, sin son Isak.

Naturligtvis kräver inte Gud att Abraham dödar sin son. Det finns tyvärr exempel på att det i förkristen tid förekommit religiösa människooffer både i t.ex. Mellanöstern och i Sverige. Men människooffer är fullständigt oförenligt med kristendomen. När kristendomen införts i Sverige upphörde hedniska människooffer.

Berättelsen om Abraham som tar med sig sin son upp på ett berg kan däremot illustrera en tro som är så stark att den inte låter något vara mer kärt än att följa Guds vilja.
Den som är beredd att med rätta motiv släppa allt kan få erfara att det är Gud som ger allt gott.

Kanske episoden på Moria berg medförde att Abraham fick en större tacksamhet över sin son Isak. Han fick en djupare förståelse för att hans son verkligen var en gåva från Gud.

Särskilt nu under fastetiden erbjuds vi att offra extra tid till Gud, t.ex. genom att be extra mycket. Bönen kan kanske medföra att vi får insikt i att det finns något vi bör lämna ifrån oss, t.ex. dåliga vanor. Bönen kan också medföra att vi upptäcker vad vi verkligen fått från Gud och bön kan göra oss mer tacksamma.

Och ber vi regelbundet och anstränger oss även vid tillfällen då det kan kännas motigt, då kan det hända att vi också förs upp på liksom ett förklaringsberg och får äkta och djupa erfarenheter av att Kristus inte bara är vän på ett mänskligt sätt, utan också Gud.