”Anden drev honom ut i öknen” (Markus 1:12) Dessa ord öppnar dagens evangelium och leder oss samtidigt in i fastetiden. Öken är för Kristus en tid av förberedelse inför hans offentliga verksamhet. Det är en tid på fyrtio dagar av ensamhet och bön.

När vi betraktar bibelns sidor kommer vi att märka att människor som är utvalda av Gud till särskilda uppgifter inte kunde undgå öken-erfarenheter.

Det är i öknen som Gud visar Mose och kallar honom till den stora missionen att föra det israeliska folket ut ur fångenskapen.
Profeten Elias tar emot Guds uppgift i öknen i en fläktande vind i hjärtats stillhet och i bön.
Den helige Paulus blev i öknen omvänd och får uppenbarelser om Jesu Kristi hemligheter.
Bara där människan förblir ensam med Gud, avskild från världens oväsen, hör hon Guds röst.
Öknen ger människan erfarenhet av Gud: den ger möjlighet att fördjupa kännedomen om Gud och om sig själv. Erfarenheter av öknen gör så att den helige Augustinus bön går i uppfyllelse: ”Herre, låt mig lära känna Dig och mig själv”.
Om vi uppfattar öknen på detta sätt, kan öknen bli något positivt för oss.
Det kan komma sandstormar, d.v.s. stormar med svåra problem; stormar av lidande, sjukdomar eller någon närståendes död. Dessutom syns inte bortom sanden den brännande solen. Och så kan det vara i vårt liv, särskilt när vi möter likgiltighet inför vår tro eller våra böner. Allt detta är öken.
Och överallt kan vi finna Jesus. Det finns inte någon situation som Kristus inte skulle känna igen eller som inte han har erfarit. När det känns tungt, när det är svårt hemma eller på jobbet eller i skolan, när allt tynger oss – i allt detta finns Jesus med för att stärka oss och visa att det går att hålla ut – bara med Honom.

Kyrkan leder oss i början av fastetiden ut i öknen tillsammans med Jesus. Kyrkan visar att följa Kristus innebär att uppleva öknens atmosfär. Varför ?
Därför att öknen visar oss hela sanningen om människan och om oss själva. Vem av oss kan säga att hon känner sig själv, sina reaktioner och att hon ensam klarar allt. I öknen erfar människan att hon behöver hjälp och det av Gud själv, eftersom öken för henne är något främmande. Öknen är alltså inget annat än en akt i tro och förtröstan gentemot Gud.

Den kände ortodoxe teologen från nittonhundratalet, Paulus Jewdokimov får illustrera öknen på ett vackert sätt:
”För länge sedan påbjöd kyrkofäderna en askes med extrema umbäranden.
Nu för tiden är kampen annorlunda. Späkningen idag hänger på om vi lyckas göra oss fria från vårt behov av bedövningsmedel: brådska, oväsen, narkotika, alkohol, njutningar.
Fastetidens öken går ut på att skapa en kreativ vila i lugn och tysthet i vilken människan återvinner förmågan att koncentrera sig i bön och kontemplation även i världens larm och oväsen, i tunnelbanan, i bussen eller i folkhopen, i stadens vägkorsningar.
Emellertid är det viktigaste att man genom den inre öknen lägger märke till närvaron av andra vänner. Öknen blir då något långt ifrån en självspäkning, utan blir då istället glädjande försakande av icke nödvändiga saker – den blir att dela med sig med andra, den skänker samvetet ro och stillhet.”