Idag på askonsdagen när fastan inleds inbjuds vi att tillsammans, bildligt sett, gå ut på en ökenvandring. Denna vandring ska leda oss fram till påsken. Vi får gå genom det som till det yttre verkar torrt och livlöst för att sedan finna fram till det sanna, verkliga livet med Kristus.
Förra onsdagen gjorde jag en helt konkret en vandring i en öken som ligger i Israel, Jesu eget land. Jag upplevde det först som spännande. Det var ett annorlunda landskap. Det fanns inga träd, inga vattendrag. Det var möjligt att se långt bort, det fanns inget som hindrade utblicken. Men redan efter någon timme började det bli långtråkigt. Det verkade bara var det samma hela tiden, ingen variation.
Öknen representerar en miljö där sinnesintrycken reduceras. Det är som en likformighet till det yttre och den yttre stimulansen blir mindre.
Även om jag ganska snart tyckte det var långtråkigt i öknen är fastetidens bildliga ökenvandring allt annat än långtråkig. Den är inte alls utan stimulans och intryck. Tvärtom. Fastans andliga ökenvandring vi inleder idag innebär inte alls att vi blir utan inspiration utan snarare att vi får ta emot inspiration och intryck från andra håll än vi kanske annars är vana vid. Vi inbjuds i fastetiden att dämpa yttre brus och larm. Gärna minska på yttre stimulanser för att istället bli mer vakna för och uppmärksamma på inre intryck, stimulans från vår inre människas kontakt med Gud.
Genom att avstå från alltför mycket yttre sinnesintryck kan vi göra oss stilla, liksom i en öken. Vi kan lära oss att bli mer lyhörda för det inre i oss och göra oss känsliga för vad Gud vill säga till oss, vad Han vill visa oss.
Det inre livet i en människa kan vara mycket stimulerande, attraktivt, spännande och berikande. Men om vi hela tiden möter impulser, intryck och stimuli utifrån, genom våra yttre sinnen, riskerar vi att inte upptäcka den rikedom som kan finnas i det inre livet.
Vi får nu under fastan t.ex. stänga av TV:n och stereon för att istället blicka och lyssna inåt.
Vad är då ett inre liv? Tankar, känslor, avsikter, motiv, relationer, minnen och så vidare. Allt detta inre i en människa påverkar naturligtvis också hur hon handlar i det yttre.

Fastan är alltså en period då vi inbjuds att dämpa yttre stimuli för att göra oss mer känsliga och lyhörda för det inre. Vi inbjuds att fördjupa vår relation till Gud för att med Hans hjälp rena vårt inre så att därmed också våra yttre handlingar blir renare och mindre själviska.

I Johannes evangelium berättas om att Kristus vid en källa i ett ökenliknande landskap säger till en kvinna: ”Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv.”
Tron på Kristus och den relation han erbjuder kan liknas vid en källa som bevattnar torra ökentrakter och gör dem fruktbara och grönskande.
Kanske vi inte alltid har gett vårt trosliv den näring och det vatten som behövs. Kanske vårt inre liv har torkat ut och blivit livlöst. Då får fastan vara en tid då vi genom att flytta fokus från det yttre till det inre får öppna oss för trons källor.
Vi får låta Gud skänka vatten och näring åt vår inre människa så att vårt inre med Guds hjälp blir än mer livgivande och fruktbart.

Fastan är också en tid kyrkan inbjuder oss att intensifiera tre ord som alla börjar på ”B”- bön, bot och barmhärtighet.

Bön är ett sätt som erbjuds oss att ösa av trons källor och på så sätt få näring till vårt inre liv.

Boten handlar om att göra samvetet känsligare. Upptäcka att vi ibland valt bort det goda som vi kunnat göra och istället valt något vi inte borde ha gjort.
Boten handlar naturligtvis om att bekänna detta och gå vidare. Men bot är mycket mer än så. Just som ordet säger handlar det om att botas, läkas.
Vi får låta Gud läka vårt inre och låta honom på nytt inspirera vårt sätt att tänka, värdera och leva.

Det tredje ordet på ”B” – barmhärtighet är ju yttre konkreta uttryck för en inre hållning av medmänsklighet och generositet.
Ett friskt och rent inre liv leder till en yttre barmhärtighet.
Samtidigt berikar barmhärtighet också det inre.

Låt oss alltså gå genom denna fastetid, denna ökenvandring mot påsken, tillsammans med Kristus och med varandra.
Följer vi honom i öknen genom bön, bot och barmhärtighet kommer vi också att kunna fira hans uppståndelse på ett sätt än mer berikande sätt.

Strax finns det möjlighet att ta emot aska på pannan som en påminnelse om att vi går in fastan.

Prästen kan använda två olika uttryck när han lägger aska på pannan:
Det ena är: ”Omvänd er och tro på evangeliet”
Det andra är: ”Kom ihåg att du är stoft, och stoft skall du åter bli.”