Påven Benedictus XVI första encyklika, rundskrivelse, presenterades 25 januari 2006.
Titeln är: ”Deus caritas est” - Gud är kärlek. Här följer ett utdrag i fri översättning.
I inledningen finns ett citat från nya testamentet, 1 Johannes brev 4:16:
”Gud är kärlek och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom.”
Med dessa ord beskrivs vad som är hjärtat i den kristna tron, den kristna bilden av Gud och den därmed följande bilden av mänskligheten och dess mål.
I samma vers framställs en slags sammanfattning av det kristna livet:
”Vi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss och vi tror på den”.
Genom dessa ord kan en kristen uttrycka sitt grundläggande beslut i livet.
Att vara kristen är inte resultatet av ett etiskt val eller en högre idé, utan ett möte med en person som ger livet en ny horisont och en ny inriktning.
I Johannes evangelium beskrivs detta med orden:
”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son på det att var och en som tror på honom inte skall förgås utan ha evigt liv” (Johannes 3:16).

Den fromme juden bad dagligen med ord från femte moseboken
”Hör Israel, Herren din Gud är en, och du skall älska honom med hela ditt hjärta, med all din själ och med all din kraft.” (5 Mos 6:4-8).
Jesus förenar detta bud om kärlek till Gud med ett bud om kärlek till medmänniskorna
”Du skall älska din nästa som dig själv.”
Eftersom Gud först har älskat oss är kärleken inte bara ett bud. Den är svaret på kärlekens gåva från Gud. Påven förklarar att han i sin första encyklika vill tala om den kärlek från Gud som ges oss och som vi från vår sida får lov att dela med andra.

Det kan finnas svårigheter med språk. Idag har ordet ”kärlek” blivit ett av de mest använda, men också mest missbrukade ordet. Det är ett ord som kan användas i olika betydelser. Vi kan tala om kärlek till hemlandet, kärlek till arbetet, kärlek mellan vänner, kärlek mellan föräldrar och barn, kärlek mellan familjemedlemmar och människor och vi kan tala om Guds kärlek.
Bland dessa olika betydelser av ordet ”kärlek” finns också kärleken mellan man och kvinna.
En människa består av både kropp och själ. En människa är helt sig själv när kropp och själ är en enhet.
Påven förklarar att det finns flera ord för kärlek på grekiska. Eros (därifrån härleds det svenska ordet erotik), philia (vänskap), agape (Guds kärlek).

Det finns ett särskilt samband mellan kärlek och det gudomliga. Kärleken lovar evighet som är en verklighet som är större och annorlunda än vardagserfarenheter. Vi har sett att vägen till att nå detta mål inte går genom att bara ge efter för instinkter. Rening och att växa i mognad behövs. Detta läker och helar eros.
En människa består av både kropp och själ. En människa är helt sig själv bara när kropp och själ är i enhet. Utmaningen från ”eros” kan sägas vara övervunnen när denna enhet har uppnåtts.

I första moseboken berättas om Adam, som är ensam. Gud beslutar att ge honom en hjälpare. Inga av djuren som Gud skapat kan vara denne hjälpare. Djuren är av ett annat slag än mannen. Så skapar Gud en kvinna från ett av mannens revben. Nu har Adam fått den hjälpare han behöver. Utifrån skapelsen leder ”eros” människan till äktenskap, till ett förbund som är unikt och definitivt.
Ett äktenskap som grundar sig på en exklusiv och slutgiltig kärlek blir en bild av relationen mellan Gud och hans folk och vice versa.

Jesus Kristus – den inkarnerade kärleken från Gud (Guds förkroppsligade kärlek)

I Jesus Kristus söker Gud själv det förlorade fåret, en lidande och vilsegången mänsklighet. När Jesus i liknelser talar om det bortsprungna fåret och fadern som går för att möta och omfamna den förlorade sonen handlar det inte bara om ord. Liknelserna förklarar Guds väsen och hur han handlar. Jesu död på korset visar hur Gud ger sig själv för att resa upp människan och frälsa henne. Detta är kärlek i dess mest radikala form.
Eukaristin drar oss in i Jesu självutgivande. Att förenas med Kristus i eukaristin innebär också att förenas med dem som han ger sig själv till.
Vi kan inte äga Kristus bara för oss själva. En människa kan endast tillhöra honom i gemenskap med dem som har blivit, eller kommer att bli, hans egna.
Guds kärlek och kärlek till medmänniskan hör samman. Vi kan förstå att ordet agape också används för eukaristin, där Guds egen kärlek, agape, kommer till oss kroppsligen för att fortsätta sitt verk i oss och genom oss.

Den eukaristiska kommunionen innehåller både verkligheten av att bli älskad och att själv ge kärlek. Eukaristin ska medföra att kärlek praktiseras och förverkligas.
Liknelsen om den barmhärtige samariten ger särskilt två viktiga förtydliganden.
Till dess hade förståelsen av ordet ”nästa” huvudsakligen hänvisat till landsmän och främlingar som hade bosatt sig i Israel.
Nu tas dessa gränser bort. Var och en som behöver mig och som jag kan hjälpa är min nästa. Förståelsen av ordet ”nästa” är nu universellt, men förblir ändå konkret. Det kallar mig att praktiskt förverkliga kärlek till nästan här och nu.
I Matteus 25:e kapitel identifierar sig Jesus med dem som är i nöd, med hungriga, törstiga, främlingar, sjuka och de som sitter i fängelse.
”Vad ni har gjort för dessa mina minsta bröder, det har ni gjort för mig.”

Guds kärlek och kärlek till nästan
Vi ställs inför två frågor som berör vår attityd:
Kan vi älska Gud utan att se honom? Går det att befalla kärlek?
Det stämmer att ingen har sett Gud sådan han är. Ändå är inte Gud helt osynlig för oss genom att han har sänt sin son till världen.
Gud har gjort sig själv synlig. I Jesus kan vi se fadern.
Gud kräver inte av oss en känsla som vi av oss själva inte förmår att uppbringa.
Han älskar oss och kan få oss att se och erfara hans kärlek. Eftersom han har älskat oss först kan kärlek uppkomma inom oss som ett svar.
Kärlek är inte bara en känsla. Känslor kommer och går. En känsla kan vara en fantastiskt första inspiration. Men en känsla är ändå inte i sig själv kärlekens fullhet. I den mogna kärleken är alla människans förmågor verksamma. Också viljan och förnuftet kan vara med. Att erkänna den levande Guden är en väg till kärlek. Vår viljas ja till Guds vilja förenar vårt förnuft, vår vilja, och våra känslor i kärlek. Men denna process är alltid öppen. Kärleken är aldrig avslutad, färdig och komplett. Genom livet får den förändras, mogna och hela tiden vara trogen mot sig själv. Guds vilja blir inte för mig en främmande vilja, någonting som läggs på mig utifrån genom buden. Den får bli min egen vilja som grundar sig på insikten i att Gud är mer närvarande i mig än jag är i mig själv.
Den personliga överlåtelsen åt Gud blir mera fullkomlig och Gud blir vår glädje.

Att ta emot Guds kärlek medför att vi får ge den vidare.
Ett latinskt ord för kärlek, caritas, används bl.a. för kyrkans sociala arbete.