Varje år här i Sverige samlas präster från hela landet i ett kloster för att dra sig tillbaka några dagar, vara i tystnad och stillhet, be extra mycket, och för att lyssna till någon annan som predikar.
Förra veckan samlades ett 40-tal präster för att lyssna till en predikant som faktiskt är världsberömd, Cantalamessa, som är påvens särskilde predikant.
I närmare 30 år har han nu predikat för påvens hushåll. Det är också en tradition att han predikar t.ex. på långfredagen i Peterskyrkan.

Han berättade för oss hur det var när han fick uppgiften att bli påvlig predikant.
Det hände en gång i samband med att han bad att han erfor att Jesus sade till honom att han skulle lämna allt för att bli kringresande predikant.
Cantalamessa är fransciskanmunk. Han som grundade fransciskanorden, den helige Franciskus, var själv en kringvandrande predikant.
Vid den tid då han som nu är påvens särskilda predikant erfor att Jesus talade till honom och bad hon att lämna allt för att bli predikant hade han ett yrke och en befattning som han tyckte om. Han var professor på ett universitet och hade därmed en god position. Men han erfor alltså att Jesus ville att han skulle lämna denna befattning. Eftersom han var munk och därför inte själv kunde bestämma om han skulle lämna tjänsten som professor för att bli predikant fick han söka upp en överordnad för att be om tillåtelse. Han reste alltså till Rom och frågade sin överordnade om lov för att lämna tjänsten som professor för att istället bli en kringresande predikant.
Hans överordnade lyssnade till honom men gav honom inte direkt tillåtelse.
Han sade till honom att fortsätta sin tjänst som professor och komma tillbaka om ett år. Det gick ett år, och så sökte han upp sin överordnade och bad igen om att som den helige Franciskus bli en kringresande predikant. Denna gång sade hans överordnade att det nog var Guds vilja.
Efter att han lämnat tjänsten som lärare och professor begav han sig till ett kloster för att där i bön och stillhet förbereda sig. Så fick han plötsligt ett meddelande från sin överordnade som i sin tur hade fått en förfrågan från självaste påven. Påven undrade om han ville bli särskild påvlig predikant.
Han hade inga invändningar mot detta och har sedan dess, i nära 30 år, varit påvlig predikant.
Tack vare att han lyssnat till Guds röst var han beredd att följa sitt kall och ta emot uppgiften som påvlig predikant.

I den första läsningen hörde vi om Samuel som låg och sov och som fick höra Guds röst utan att först känna igen den. Föst så småningom lärde han sig att känna igen Guds röst.
Först efter ett tag kunde han säga till Gud: ”tala Herre, din tjänare hör”.

Det berättas i den första bibelläsningen att den unge Samuel i början ännu inte lärt känna Herren och att han ännu inte fått ta emot hans ord.

Men Samuel lärde sig alltså att känna igen Guds röst, att bli lyhörd och mottaglig.
Även om påvens predikant har varit lärare och professor berättade om hur han själv fick lära sig. Han förklarade att kunskap inte är allt. Det gäller att lära sig att lyssna till Gud.

Samtidigt förklarade påvens predikant för oss att det är långtifrån alltid som Gud väljer att tala. Han berättade att det händer att människor ber utan att vare sig känna eller höra något. Skulle det vara så för någon som ber får han eller hon ändå fortsätta att be. Gud hör och förstår, även om vi varken skulle höra eller känna något särskilt när vi ber.
Men ibland kan alltså Gud tala på ett sätt som liknar det vi hörde om i första läsningen, där Samuel lärde sig att känna igen Guds röst och säga:
”Tala Herre, din tjänare hör.”

I evangeliet berättas om två lärjungar som väljer att följa Jesus.
Påvens predikant är själv ett tecken på att Gud kan tala också idag och att en människor både kan lyssna till Gud och följa honom.

Påvens predikant reser nu runt i hela världen och predikar. Ibland talar han inför tiotusentals människor, ibland för mindre grupper.
Men även om han får tala mycket när han predikar lyssnar han också. Han lyssnade och kände igen Guds röst och det medförde att han lämnade allt för att följa Kristus.
Under några dagar i klostret under veckan som var upptäckte flera av oss präster att påvens predikant tillbringade mycket tid i bön, och att han verkligen koncentrerade sig när han bad.

Jag tror inte att någon av oss är kallad att bli påvens särskilda predikant. Men alla kallas vi till att be. Vi kallas till att öva upp vårt lyssnande inför Gud så att vi också lär oss att känna igen när han talar. Vi får då, som Samuel, svara:
”tala Herre, din tjänare hör”. Och vi får som lärjungarna vi hörde om i evangeliet följa Kristus.