Budskap från påven Benedikt XVI
för Världsböndagen för fred, 1 jan. 2006

I sanningen finns fred

I detta traditionella budskap på värlsfredsdagen vid inledningen till det nya året sänder jag hjärtliga hälsningar och lyckönskningar till män och kvinnor överallt, särskilt till de som lider på grund av våld och väpnade konflikter. Min hälsning är fylld med hopp om att världen ska bli mer fridfull, att det ska bli en värld där både individer och gemenskaper går fredens och rättvisans väg.

I temat som är valt för detta års reflektion, i sanningen finns fred, uttrycks en övertygelse om att överallt och alltid som män och kvinnor upplyses med sanningens ljus kommer de också att gå på fredens väg. I vatikankonciliedokumentet ”Gaudium et spes”, utgivit för 40 år sedan, slås fast att människosläktet inte kommer att lyckas att bygga en mer mänsklig värd för var och en och överallt på jorden, förrän alla folk är förnyade i sin ande och omvända till fredens sanning. Men vad betyder dessa ord, fredens sanning, egentligen? För att svara på denna fråga måste vi inse att fred inte kan reduceras till enbart att vara en frånvaro av väpnade konflikter, utan måste förstås som frukten av en ordning som har blivit inplanterad i det mänskliga samfundet av dess gudomlige Grundare, en ordning som måste verkställas av mänskligheten i hennes törst efter en ännu mer fullkomlig rättvisa. Som ett resultat av en ordning som är planerad och velad av Guds kärlek bär freden på en sanning i sig själv och överensstämmer med en önskan och ett hopp inom oss.

Betraktat på detta sätt, uppenbarar sig fred som en himmelsk gåva och en gudomlig nåd som utgör en fordran som finns på varje nivå i utförande av betydelsefullt ansvarstagande: detta att utforma den mänskliga historien, i sanning, rättvisa, frihet och kärlek, till den gudomliga ordningen. När det saknas trohet mot den transcendenta ordningen, och det saknas respekt för den dialogens grammatik som utgör den moraliska lag som är skriven i människors hjärtan, när utvecklingen av personen och skyddet av personens fundamentala rättigheter förhindras eller förnekas, när oräkneligt antal människor tvingas att utstå orättvisor, hur kan vi då hoppas att fredens goda ska förverkligas?

Vem och vad kan förhindra fredens förverkligande? Den heliga skriften pekar i sin första bok, första moseboken, på den lögn som uttalades vid inledningen till historien av ett djur med kluven tunga som evangelisten Johannes kallar ”lögnens fader” (Johannes 8:44).
Lögn är också en av de synder som det talas om i det sista kapitlet i bibelns sista bok, uppenbarelseboken, som stänger ute lögnare från det himmelska Jerusalem: ”utanför finns…alla som älskar falskhet” (22:15). Lögn är förbunden med syndens tragedi och dess perversa konsekvenser, som har haft, och fortsätter att ha, en ödeläggande effekt på livet både för enskilda och för nationer.

Vi kan bara tänka på de tillfällen under det förra århundradet när vilseledande ideologiska och politiska system förvred sanningen och medförde att människor utnyttjades och att många män och kvinnor mördades och att hela familjer och gemenskaper utraderades. Efter erfarenheter som dessa, hur kan vi då undvika att bli allvarligt medvetna om lögner i vår tid, lögner som är som ramverk kring hotande dödsbringande scenarier i flera delar av världen.

Varje autentiskt sökande efter fred måste börja med att man inser att problemet med sanning och osanning är något som berör varje man och kvinna, att det är avgörande för den fridfulla framtiden på vår planet.

Längtan efter fred är okuvlig och närvarande i vars och ens hjärta, oberoende av hans eller hennes särskilda kulturella identitet. Som en konsekvens av detta ska var och en känna sig förpliktigad att tjäna detta stora goda, och ska sträva efter att förhindra varje form av osanning från att förgifta relationer. Alla folkslag är medlemmar i en och samma familj. En alltför stark betoning av skiljaktigheter krockar med denna fundamentala sanning. Vi behöver få tillbaka medvetenheten om att vi delar ett gemensamt mål som ytterst är transcendent, och att betrakta historiska och kulturella olikheter på ett sådant sätt att de inte strider mot, utan leder till ett samarbete med människor som hör till andra kulturer.

Dessa enkla sanningar gör freden möjlig; detta kan lätt förstås när vi lyssnar till våra egna hjärtans rena önskningar. Fred kommer att betraktas i ett nytt ljus: inte bara som en tillvaro utan krig, utan som en harmonisk samverkan mellan enskilda medborgare i ett samhälle som styrs med rättvisa, ett samhälle där det goda har uppnåtts för var och en så långt det är möjligt.

Fredens sanning uppmanar var och en att odla utvecklande och allvarligt menade kontakter med andra, den uppmuntrar var och en att följa förlåtelsens och försoningens vägar, att vara mottaglig och öppen i umgänge med andra, och att vara trofast mot sina egna ord.

Kristi efterföljare upptäcker på ett särskilt sätt det ondas närvaro och behovet av frigörelse genom den gudomlige Mästaren, de ser på honom med förtroende medvetna om att han inte begick någon synd och att ingen osanning fanns på hans läppar. Jesus definierar sig själv som Sanningen personifierad, och när han tilltalar visionären i uppenbarelseboken slår han fast att han är emot var och en som älskar och utövar falskhet (Upp. 22:15).

Han har avslöjat hela sanningen om mänskligheten och om den mänskliga historien. Kraften i hans nåd gör det möjligt att leva i och genom sanning, eftersom endast han är fullständigt sann och trofast. Jesus är den sanning som ger oss fred.

Fredens sanning måste också låta sitt ljus lysa över krigets tragedi.

Som ett medel för att lindra de allvarliga konsekvenserna av krig så mycket som möjligt, särskilt för civilbefolkningen, har den internationella gemenskapen skapat en internationell humanitär lag. I flera olika sammanhang och i olika situationer har den heliga stolen uttryckt sitt stöd för dennas humanitära lag, och har talat för att den ska respekteras, utifrån en övertygelse om att sanningen om fred finns även mitt under ett krig. Internationell humanitär lag bör betraktas som ett av de finaste och mest effektiva uttrycken för de krav som sanningen om fred ställer. Just därför måste denna lag betraktas som bindande för alla folk. Dess värde måste uppskattas och att lagen förverkligas måste säkerställas. Den måste också förnyas genom normer och regler som kan användas i de skiftande scenarier vi kan se i vår tids väpnade konflikter och när nya och mer sofistikerade vapen används.

Här vill jag uttrycka tacksamhet till internationella organisationer och till alla som dagligen är engagerade i förverkligande av internationell humanitär lag. Jag kan inte undgå att nämna de många soldater som är inblandade i det svåra arbetet att lösa konflikter och i att återställa de nödvändiga villkoren för fred. Jag vill påminna dem med dessa ord från andra vatikankonciliet: ”alla som går in i militärtjänsten för sina länder får betrakta sig själva som väktare över säkerheten och friheten för sina landsmän. Genom att utföra denna tjänst på ett rätt sätt, får de bidra till att freden förverkligas”.

Nu för tiden fortsätter fredens sanning att dramatiskt förnekas av terrorismen, vilkens kriminella hot och attacker lämnar världen i ett tillstånd av skräck och osäkerhet.

Mina företrädare Paulus VI och Johannes Paulus II påpekade ofta det avskyvärda ansvar som terrorister bär, samtidigt som de fördömde deras oförnuftiga och dödliga strategier. Dessa är ofta en frukt av en tragisk och störande nihilism som påven Johannes Paulus II beskrev med dessa ord: ”De som dödar genom terroristhandlingar misströstar när det gäller mänsklighet, liv, framtid. I deras ögon ska allt hatas och förstöras”.

Inte bara nihilism, utan också religiös fanatism, idag ofta försedd med etiketten fundamentalism, kan inspirera och uppmuntra terroristers tankar och handlingar. Från början var Johannes Paulus II medveten om den explosiva fara som representeras av fanatisk fundamentalism och han fördömde den hårt medan han varnade för försök att påtvinga, istället för att föreslå att andra frivilligt accepterar, någons övertygelse om vad som är sant. Som han skrev: ”Att försöka att påtvinga på andra genom att använda våldsamma metoder vad vi betraktar som sanning är en förolämpning mot människans värde och ytterst en förolämpning mot Gud till vilkens avbild en människa är skapad.”

Betraktade närmare, nihilism och fundamentalism som vi talar om delar ett felaktigt förhållningssätt mot sanningen: nihilisten förnekar att sanningen finns och fundamentalisten menar sig kunna påtvinga sanning med makt. Trots att nihilism och fundamentalism har olika ursprung och kommer från skilda kulturella bakgrunder, visar båda på ett förakt för människor och för mänskligt liv, och ytterst också ett förakt för Gud själv. Detta tragiska resultat beror på en förvriden syn på den fulla sanningen om Gud: nihilismen förnekar Guds existens och hans närvaro och försyn i historien, medan fanatisk fundamentalism missformar hans kärleksfulla och nåderika ansikte och ersätter honom med Gudar som de har gjort efter sin egen bild. När orsaken till det nuvarande fenomenet terrorism analyseras måste man också tänka på att det inte bara finns politiska och sociala orsaker, utan också djupare kulturella, religiösa och ideologiska motiv.

När vi betraktar de risker som mänskligheten står inför i vår tid, ser vi att katoliker i varje del av världen har en plikt att förkunna och förkroppsliga än mer ”fredens evangelium” och att visa att erkännandet av den fulla sanningen om Gud är det första och oersättliga villkoret för att befästa sanningen om fred. Gud är en kärlek som frälser, han är en kärleksfull fader som vill att hans barn ska betrakta varandra som bröder och systrar och arbeta ansvarsfullt för att ställa sig själva med sina olika förmågor till tjänst för det gemensamma goda i den mänskliga familjen. Gud är en källa till hopp som aldrig sinar och som ger mening till både personligt och gemensamt liv. Gud, och endast Gud, leder till fullhet varje gott verk som utförs i fred. Historien har visat att förklara krig mot Gud för att sudda ut honom ur mänskliga hjärtan leder till en förskrämd och fattig mänsklighet som leds till beslut som till slut är meningslösa. Detta måste inspirera de som tror på Kristus att bli än mer övertygande vittnen om en Gud som är både sanning och kärlek och att de själva får stå i fredens tjänst i samarbete med andra kristna, tillsammans med människor som hör till andra religioner och tillsammans med män och kvinnor av god vilja.

Om vi betraktar den nuvarande situationen i världen kan vi notera med tillfredsställelse vissa tecken som är hoppingivande när det handlar om att bygga fred. Jag tänker till exempel på att antalet väpnade konflikter har minskat. Här talar vi om få och trevande steg längs fredens väg.

Det finns de som längtar efter att det ska bli fridsammare, människor som lider i Palestina, Jesu land, människor som lever i vissa områden i Afrika och Asien och som har väntat i åratal på att pågående processer för att skapa fred och samförstånd ska avslutas. Dessa är tecken som behöver bekräftas genom outtröttligt samarbete och aktivitet.

Allt detta får inte leda till en naiv optimism. Det får inte glömmas bort att tragiskt nog fortsätter en del våldsamma konflikter att så tårar och död i stora områden kring jorden. Det finns situationer där konflikter, gömda som glöd under aska, åter kan flamma upp och skapa stor förödelse. De som befinner sig i ledande ställning och som istället för att sträva efter att skapa fred, uppmanar sina medborgare till fiendskap mot andra nationer, bär ett tungt ansvar.

I områden som befinner sig i riskzonen utsätter de den balans som har uppnåtts efter tålmodiga förhandlingar för risk och gör människors framtid mer osäker. Vad kan vi säga om de regeringar som betraktar atomvapen som medel för att skapa säkerhet i sina länder? Tillsammans med oräkneliga människor av god vilja, kan vi slå fast att detta synsätt är inte bara förkastligt utan också fullständigt felaktigt. I ett atomkrig finns inga vinnare, bara offer och förlorare. Sanningen i fred kräver att alla, både de regeringar som öppet eller i hemlighet har tillgång till atomvapen och de som planerar att skaffa sådana vapen, kommer överens om att förändra kursen genom klara och fasta beslut och istället strävar efter att avskaffa kärnvapen. De resurser som då skulle sparas kan då istället användas till projekt som blir till utveckling och kommer folket till del, särskilt de fattiga.

I förbindelse med detta kan jag med förfäran konstatera att det finns bevis på att militärutgifter i världen växer medan politiska och juridiska processer som har etablerats för att uppmuntra till avväpning tack vare den internationella gemenskapen har stora svårigheter.

Hur kan det skapas en fredlig framtid när investeringar fortfarande görs för att producera vapen och när resurser används för att konstruera nya vapen? Vi kan hoppas att den internationella gemenskapen kommer att finna vishet och mod att åter med ny övertygelse ta upp en process som leder till avväpning och på så sätt konkret försäkra sig om att den rätt som varje person och gemenskap har till fred blir förverkligad.

De första som kommer att få nytta av ett beslutsamt val att avväpna kommer att vara de fattiga länderna som med all rätt kräver, efter att ha fått höra så många löften, ett konkret förverkligande av deras rätt till utveckling.

Kyrkan är, utifrån det uppdrag hon fått från sin grundare, förpliktigad att överallt förkunna ”fredens evangelium”. I den fasta beslutsamheten att hon erbjuder en tjänst till de som söker att skapa fred, påminner hon var och en om att om fred ska vara autentisk och bestående, måste den byggas på den klippa som utgörs av sanningen om Gud och sanningen om människan. Endast denna sanning kan skapa en känslighet för rättvisa och en öppenhet för kärlek och solidaritet och uppmuntra var och en att arbeta för en verkligt fri och harmonisk mänsklig familj. Grunden för bestående fred vilar på sanningen om Gud och människan.

I slutet av detta budskap vill jag rikta några särskilda ord till alla som tror på Kristus och inbjuda dem att åter bli uppmärksamma och generösa Kristi lärjungar.

Kära bröder och systrar, när vi lyssnar till evangeliet lär vi oss att bygga freden på sanningen i ett dagligt liv som inspireras av kärleksbudet. Varje gemenskap får ta på sig uppgiften att göra var och en mer medveten om behovet av en större uppskattning av fredens sanning. Samtidigt ber jag er om att be än mer, eftersom fred först och främst är en gåva från Gud, en gåva som fortsätter att ges.

Genom Guds hjälp får vår förkunnelse och vårt vittnesbörd om fredens sanning bli än mer övertygande och upplysande. Med förtroende och i ett överlämnande av oss själva som barn, låt oss lyfta våra blickar till jungfru Maria, moder till fredens konung. Vid inledningen till det nya året, låt oss be henne om att hjälpa hela Guds folk, var de än må vara, att arbeta för freden och att få ledas av det sanningens ljus som gör människan fri. Genom jungfru Marias förbön får hela mänskligheten växa i uppskattning för detta grundläggande goda och sträva efter att göra den än mer närvarande i vår värld, och, på detta sätt, erbjuda en säkrare och fridsammare framtid till kommande generationer.

Från Vatikanen, 8 december 2005
Påve Benedictus XVI
(fri översättning: Björn Göransson)