I en till synes obetydlig stad i ett litet land skedde något som ställer oss inför frågan: Vad är egentligen obetydligt? Vad är viktigt?
Att då utifrån yttre omständigheter, ett ockuperat land, fattigdom, till synes obemärkt, dra slutsatsen att världshistoriens viktigaste händelse just inträffat kan verka orimligt. Att kalla det nyfödda barnet som ligger i krubban konung och härskare verkar inte stämma med omgivningen. Ändå, det som vi firar i natt/dag, Guds födelse som människa, har betydelse för alla människor i alla tider.
Det är inte bara en händelse bland andra. Det är den grundläggande händelse som kan ge oss en ny syn på allt annat som sker.
Just i det lilla, till synes obetydliga, sker det stora och genomgripande.
Att hänvisa till Gamla Testamentets profetior och kalla det nyfödda barnet i stallet för kung och hävda att jordiska kungar ska samlas kring honom verkar inte så lätt att ta till sig.
Men här gäller inte mänskliga måttstockar. Det som verkar omöjligt för människor är möjligt för Gud. Utifrån våra ytterst begränsade erfarenheter och från våra minst sagt snäva synfält tenderar vi människor att bedöma vad som är rimligt och inte. Han som skapat allt och som känner sin skapelse är inte begränsad i sin utblick. Han ser allt. Vad som i våra ögon kan verka svårt att förstå är fullt möjligt för honom.
I år har vi fått bevittna en aldrig förut skådad samling av kungar och statsmän från hela jorden. Miljontals människor, däribland representanter från det ledande skiktet på vår planet, samlades av en orsak som ytterst har sin grund i att en konung av annat slag föddes i ett stall i Betlehem för cirka 2000 år sedan.
Det jag syftar på är påven Johannes Paulus II:s begravning. Påven finns därför att kyrkan finns. Kyrkan finns därför att kyrkans Herre, Jesus Kristus, föddes i ett stall i Betlehem.
Detta är bara ett exempel på en orsakskedja som leder oss till stallet i Betlehem.
Gud valde att visa betydelsen av sin allmakt på ett först till synes obetydligt sätt.
Först senare bekräftades betydelsen av Kristi födelse.
Han som ligger bakom både galaxer, solsystemets vidder, och DNA-molekylens och atomens för oss osynliga substanser, han är inte ett opersonligt något, han är personlig, någon vi kan säga du till.
Han har kommit oss så nära att han delar vår mänsklighet.
Alltings skapare har naturligtvis möjlighet att förverkliga det han själv beslutar.
Att födas som människa av en jungfru är det sätt han själv har valt för att komma nära den mänsklighet han själv skapat.
Den likhet som finns mellan Gud och människa är han själv orsak till.
Gud själv vänder sig till människan, sin avbild, och sätter den i stånd att ingå en personlig förbindelse och gemenskap med honom.
I dag firar vi det mysterium där likheten mellan Gud och människa blir en identitet. Gud inte bara vänder sig till människan, utan Gud blir människa.
När Gud blir människa sker det i största enkelhet utan sensationella bifenomen.
I det vardagliga sker det unika och enastående.
Det har skett många under i kristendomens historia. Här behövs inga ytterligare under. Det är själva saken, Guds människoblivande, som är det stora undret.
Genom att bli människa visar Gud att han inte är monolog utan dialog.
Om vi går tillbaka bara något decennium uppfattades det som väldigt underligt om någon stod och talade på exempelvis en gata utan att vi såg någon han eller hon talade med.
Nu är detta något vi inte längre reagerar över. Mobiltelefoner med hands-free gör att vi förstår att det inte handlar om en monolog när någon tycks tala rakt ut i luften. Någon vi inte ser lyssnar och talar. Det är inte fråga om en underlig monolog utan om en naturlig dialog.
Guds människoblivande i Kristus visar att han både tar kontakt med oss och tar emot oss. Gud visar han att han lyssnar. Han är gemenskap, han är vänskap, han är familj. Det får vara naturligt för oss att tala till Gud, att be till honom, även om vi inte kan se honom.
Någon har sagt: Gud är ett bländande mörker. När vi talar om Gud, då är det som om en blindfödd uttalar sig om ljuset. Våra bilder säger mycket om oss själva, men lite om den ende, levande och sanne Guden.
Men ett nyfött barn går däremot att ta emot. Gud talar till oss på ett för oss begripligt sätt. En människa kan vi vända oss till och tala med.
Julens budskap andas en trygghet i att Gud lyssnar och bryr sig om.
Om vi betraktar stallet i Betlehem upptäcker vi att det utgår frid därifrån.
Jesusbarnet, Josef och Maria utstrålar genom sina harmoniska relationer harmoni och balans.
Samtidigt visar också utsattheten i stallet i Betlehem på att situationer som vi kan möta inte alltid är så fridsamma och stabila. Jesus föddes i ett ockuperat land. Det var orostider. Familjen fick snart fly.
Vi kan inte förvänta oss att situationer vi möter i livet alltid ska vara fridsamma och okomplicerade.
Strax efter jul förra året inträffade Tsunamikatastrofen i Asien som visade hur bräcklig vår tillvaro är. Inte ens jorden vi går på och som vi är vana att uppfatta som stabil kan vi helt lita på.
Tryggheten hos personerna vid krubban och deras harmoniska relationer kontrasteras med svåra situationer som också den heliga familjen själv utsattes för. Det kan vara lätt att uppleva en rädsla inför svåra situationer.
Också när det sker något oväntat kan det ge upphov till rädsla.
I evangeliet hörde vi om hur herdarna först blev förskräckta när en ängel kom till dem. Men ängeln sade till dem: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren.”
Herdarnas reaktion går från rädsla till glädje när de fått se det nyfödda barnet.
Det kan förekomma att rädsla är som ett förstadium till glädje.
Rädsla är ju en reaktion på något som upplevs som farligt.
Inte alltid tas det som upplevs som farligt bort. Rädslan kan ändå omvandlas i glädje när det som först upplevts som farligt betraktas på ett nytt sätt.
En person som ofta citerade ängelns budskap till herdarna ”Var inte rädda” var påven Johannes Paulus II.
Inte så att Johannes Paulus II i sina tal och skrifter bagatelliserade de faror som människor kan möta. Genom att upprepa ängelns budskap: Var inte rädda, hjälpte och hjälper han många att se svårigheter och faror som tycks möta ur ett nytt perspektiv.
Var inte rädda! Gud har inte lämnat sin skapelse. Han har gått in i den. Genom att Gud i Kristus blivit människa kan vi ta emot allt vi möter i livet på ett nytt sätt. Inte med en grundläggande rädsla utan med en glädje som grund.
En glädje över att finnas till i ett meningsfullt sammanhang.
En glädje över att få möta allt i livet, också det svåra, tillsammans med en Gud som blivit människa och därför förstår oss helt och hållet.
En glädje över att en monolog med sig själv ersätts med en dialog med en Gud som lyssnar på ett mänskligt sätt.
