ANDRA SÖNDAGEN I ADVENT
Fader Björns predikan - Västerås, Köping 2005-12-04
1 läsn. Jesaja 40:1-11, 2 läsn. 2 Petri brev 3:8-14, Ev. Markus 1:1-8

Det kanske kan hända att någon blir otålig, att någon tycker att det är frustrerande och svårt att vänta. Tiden kan kanske tyckas lång, och inte alltid uppfylls genast det som någon kan ha hoppats på.
I andra läsningen hörde vi: För Herren är en dag som tusen år och tusen år som en dag. Det är inte som många menar att Herren är sen att uppfylla sitt löfte.
Gud har förmågan att överblicka tiden på ett sätt som vi inte förmår.
Han som skapat världen och som både ser och vet målet med sin skapelse blir inte otålig. För Gud har inte bara all tid i världen, han har också evigheten till sitt förfogande.

Gud har skapat oss och han känner oss bättre än vi själva gör.
Han förstår oss om vi skulle bli otåliga. Han som har format oss vet också hur vi fungerar.

Gud är skapare och han ser och känner sammanhangen i sin skapelse.
Vi människor, som är skapade, är begränsade. Vi ser och uppfattar inte alla sammanhang. Men vi kan lita på att det finns någon som är större än oss, någon som ser sammanhang när vi själva inte gör det. Någon som ser och förstår meningen i det som vi kanske frestas att uppfatta som meningslöst.

Vi kan lita på Gud. Vi kan lita på att han finns vid vår sida och att han har en plan för var och en av oss, även om det skulle komma situationer då vi inte riktigt ser hans plan och inte förstår, tillfällen då vi kanske frågar oss: Hur kan Gud tillåta detta?

Vi är nu inne i adventstiden. Vi ser fram mot att få fira Kristi födelse kring jul.
I andra läsningen hörde vi: Det är inte så som många menar, att herren är sen att uppfylla sitt löfte.
Det vi firar kring jul, Kristi födelse, är just uppfyllelsen av ett löfte som givits för riktigt länge sedan.
Redan i gammaltestamentlig tid lovade Gud att Messias, en befriare, skulle sändas till folket. I det gamla testamentet kan vi läsa om hur Gud slöt ett förbund med sitt folk och lovade att han skulle låta en frälsare födas. En ledare som på ett osjälviskt sätt skulle verka för folket.
Gud lovade – och han höll sitt löfte. Men det tog tid.

Hela tiden var Gud trogen mot sitt folk, men folket var inte alltid troget sin Gud. På många ställen i gamla testamentet kan vi läsa om hur delar av folket var trolöst. Fast Gud aldrig svek sitt folk fanns det människor som svek Gud.

Vi som lever i kyrkans tid har också fått ta del av löften från Gud.
Han har lovat att vara med var och en. Han har lovat att finnas vid vår sida vad vi än möter.
Också idag händer samma sak som det berättas om i gammaltestamentlig tid. Gud är trofast och stabil, men det händer att människor vacklar, tappar fotfästet och inte är trofasta sin Gud.

Också före Kristi födelse hände det att människor blev otåliga.
När de inte genast fick sina förväntningar uppfyllda frestades många att ifrågasätta Guds löfte.
Det hände att de svek vänskapen med Gud och istället för att leva i kontakt med den levande Guden valde de tomma avgudar.

Något liknande kan också hända ibland oss idag. Gud är trogen sitt löfte att vara med oss i livets alla situationer. Det kan ändå finnas tillfällen då människor frestas att lämna Gud. Kanske en frustration och otålighet kan bli till en frestelse att glömma Gud och hans löften.

Gud är och har alltid varit pålitlig och trofast. Han håller det han lovat.
Hur är det med oss? Har vi alltid varit trogna Gud och hans vilja mot oss?

I dagens evangelium säger Johannes döparen om Kristus:
efter mig kommer en som är starkare än jag.
Vi får som Johannes döparen också erkänna att Kristus är starkare än vad vi är.

Om någon vikit av från den rätta vägen, fallit och syndat, då får han eller hon lita på Kristus och hans styrka. Om någon gått på fel och hamnat vilse vill Kristus leda rätt igen. Han vill med sin styrka resa den som har fallit. Han vill själv gå med den som fallit och leda honom eller henne rätt.

Genom bikt kan Kristus befria från synder och ge styrka och hjälp att gå vidare.

Bikten kallas ibland försoningens sakrament.
Synd förorsakar ett gap och ett avstånd mellan människa och Gud och mellan människor emellan. Genom Guds förlåtelse i bikten överbryggas gapet och det sker en försoning. Denna försoning för människan närmare Gud och både gemenskap med Gud och med människor återupprättas.

Bikten kallas också för botens sakrament. Var gång en människa syndar skadas både han/hon och andra. Genom mötet med Kristus i botens sakrament får vi läka våra sår. Vi får botas av Kristus som är den store läkaren.

I evangeliet hörde vi om hur Johannes döparen fick bereda väg för Kristus. Genom att rannsaka våra samveten och genom att bekänna våra synder i bikten kan vi också bereda väg för Kristus inuti oss själva.

När vi i bikten bekänner våra synder möter vi Kristus och får upptäcka att han redan vet allt om oss.
- genom försoningens sakrament får vi försonas med Gud och medmänniskor.
- Genom botens sakrament får vi läkas från sår som synder förorsakat.
- I mötet med Kristus möter vi någon som är starkare än oss, någon som förmår att resa oss om vi fallit.