FÖRSTA SÖNDAGEN I ADVENT
Fader Björns predikan - Västerås 2005-11-27
1 läsn. Jesaja 63:16,17, 64:1-8, 2 läsn. 1 Kor 1:3-9, Ev. Markus 13:33-37

Kristus säger i evangeliet: Se till att ni håller er vakna!
Hur skall vi uppfatta detta?
Kan flygaren Charles Lindberg som ensam år 1927 flög över atlanten på 33½ timma utan att sova lära oss något? Han tränade sig inför atlantflygningen genom att hålla sig vaken långa tider för att sedan när det verkligen gällde inte somna i flygplanet.
Nej – det är inte så vi ska uppfatta evangeliet. Det handlar inte om kroppslig träning. Vi behöver sömn, vila och rekreation.
Däremot inbjuds vi särskilt nu i adventstiden till andlig träning så att vi lär oss en större beredskap att upptäcka Guds närvaro i vår värld, så att vi blir beredda att fira Kristi födelse under jultiden. Vi får bli mer alerta på sådant som är viktigt. Vi får öva oss i andlig vakenhet.

Antag att vetenskapsmän skulle förklara att det är på väg en stark jordbävning med nummer 8 på richterskalan. Då skulle vi vakna till och förbereda oss inför denna jordbävning.
Idag, första söndagen i advent, går vi in i förberedelsetiden inför jul, då vi firar Guds ankomst till oss som människa. Tar vi på allvar det omvälvande och omskakande det verkligen är att Gud kommer till oss?
Förbereder vi oss på allvar?

I första läsningen hörde vi: Varför låter du oss gå vilse och överge dina vägar, herre, varför gör du våra hjärtan hårda, så att vi inte fruktar dig..
O att du slet itu himlen och steg ner, så att bergen bävade inför dig…
Författaren till texten tycks uttrycka en önskan om att människor liksom skakas om, så att hårda hjärtan blir mjuka och mottagliga, så att likgiltighet byts i engagemang och vilsenhet i målinriktning.

En person som visserligen inte var med om en jordbävning, men som ändå i underjorden var med om en omskakande upplevelse är en av de första arkeologerna i modern tid.
Denne arkeolog levde på 1800-talet och beslöt sig för att utforska en av Roms katakomber. Som ni vet är katakomber begravningsplatser under jord. Ibland milslånga slingrande gångar och prång som byggdes under några århundraden efter Kristi födelse, men som sedan i stort sett föll i glömska under cirka 1000 år.

Arkeologen kröp i mitten av 1800-talet ner i en katakomb och gick för att utforska den med hjälp av dåtidens ljus. Så småningom tog det brinnande ledljuset slut och slocknade. Han befann sig i mörker och försökte att ta sig fram till en utgång. Men katakomber var flera kilometer lång och full av olika gångar. Han upptäckte att han hade gått vilse. Han befann sig i en underjordisk begravningsplats. Skulle det bli hans begravningsplats också? Eller skulle han lyckas att ta sig ut?
Efter ett långt sökande lyckades han slutligen komma ut.

En upplevelse av detta slag kan vara som ett uppvaknande. En sådan erfarenhet kan finnas liksom i bakgrunden som en påminnelse om hur farligt det kan vara att gå vilse.

För att motverka en inre vilsenhet behövs målinriktning.
Julen, då vi firar Kristi födelse, är så viktig att den behöver förberedas.
Betlehems stjärna, stjärnan vid Jesu födelse, får bli som en ledstjärna för oss så att vi inriktar oss mot att andligt gå till Betlehem för att betrakta att Gud blir människa.
En målinriktning mot att betrakta Kristus, Gud och människa, kan vara till hjälp för att hålla oss vakna och alerta.
Kristus, sann Gud och sann människa, hjälper oss att bli mänskliga på det sätt vi är ämnade att vara. Inriktningen mot Kristi födelse hjälper oss att se bort från oss själva och upptäcka Guds närvaro i vår omgivning.
När vi betraktar Guds plan med sin skapelse blir vi medvetna om att det också finns en plan för var och en…

När vi bereder oss för att hylla Kristus som Gud och människa betyder det att vi strävar efter att bejaka det sant mänskliga, både i oss själva och hos andra.
Den arkeolog jag nyss berättat om märkte verkligen när han hade gått vilse. Kanske han fick kämpa mot paniken när han famlade sig fram i de mörka kilometerlånga katakomberna.
Denne arkeolog måste ha insett i den begravningsplats som en katakomb är att det handlade om liv och död för honom om han hittade rätt.
Det är viktigt, också i en inre bemärkelse, att människor kommer ur vilsenhet och finner rätt.

Vi har idag sjungit: Bereden väg för Herren. Vi får bereda en plats för Kristus inuti oss själva. Han får bli vår vägvisare och hjälpa oss att bli mänskliga och inte omänskliga.

Advent är en väntans tid. Det är också en tid då vi får öva vår andliga vakenhet. Det är också en bottid. Det märks i mässorna genom att det inte sjungs något gloria och den liturgiska färgen är lila.
Vi får med Guds hjälp bota vår likgiltighet inför Gud och andra. Vi får botas från en inre vilsenhet och ledas rätt. Vi får ha betlehemsstjärna i sikte och ledas till den. Leds vi till att bekänna Kristus som Gud och människa, då leds vi också till att ta vara på vår egen mänsklighet.