Vi hörde i andra läsningen att allt skapat är lagt under tomhetens välde.
Under en begravning uttrycks det förgängliga hos en mänsklig kropp genom att jord tre gånger läggs på kistan under orden:
Av jord är du kommen. Jord skall du åter bli. Herren Jesus Kristus skall uppväcka dig på den yttersta dagen.

Tomheten, förgängligheten, i materien kontrasteras med den fullhet och den fullkomlighet som tron pekar på - Kristi fullständiga seger över döden genom sin uppståndelse.
Kristi förhärligade kropp gestaltar Guds förmåga att både skapa en materiell jordisk värld som är innesluten inom tidens ramar och också en himmelsk värld där evigheten råder.

När vi nu på alla själars dag ställs inför det jordiska livets förgänglighet får det bli en inspiration och uppmaning till oss att söka det oförgängliga, det bestående.
Påminnelsen om vår dödlighet får bli en uppmaning att ta vara på den begränsade tid vi har till förfogande så att vi redan på jorden förbereder oss för himlen och evigheten.

Kyrkofadern Augustinus har sagt om tiden: Om någon frågar mig om det, då vet jag, om någon frågar mig och jag vill förklara det för honom, då vet jag inte!
Vi har alla en förnimmelse om vad tid är, men det är ändå inte så lätt att förklara för andra vad tid egentligen är.

Filosofen Aristoteles, som levde några hundra år före Kristi födelse, har förklarat att: tiden är ett mått på rörelse.

Liksom alla har en förnimmelse av vad tid är, både som en rörelse hos t.ex. klockor och som en slags känsla, så kan människor redan här på jorden, redan här i tiden, förnimma något av evigheten.
Evigheten är inte en fortsättning på tiden, utan något helt annat.
Klockor kan användas för att mäta tiden, men evigheten kan inte mätas och evigheten innehåller inte rörelser som kan registreras.

Samtidigt som den heliga mässan utspelar sig inom en tidsram på cirka en timma gestaltar eukaristin något av evigheten.
Det som har varit, det som är och det som skall komma flyter samman i mässan.
Kristus, som funnits före all tid, som finns i varje nu och som skall komma, är närvarande i mässan och ger oss där en försmak av evigheten.

I evangeliet säger Kristus:
Detta är min Faders vilja att alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Och jag skall låta dem uppstå på den sista dagen.

Tron lär att den fysiska, kroppsliga döden inte är slutet.
Tron pekar framåt, också efter döden.
Att se på Kristus är att betrakta honom som finns hos oss här i tiden och som också bereder plats åt oss i evigheten.

Ibland används uttrycket gå bort för att uttrycka döden.
Det skulle egentligen också vara möjligt att säga om döden: att komma hem.
I bibelns kallas ibland himlen för hemland.
I nya testamentet kan vi läsa: Vårt hemland är himlen. Därifrån väntar vi den som skall rädda oss, herren Jesus Kristus. Han skall förvandla den kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet.

När vi ber till Kristus lämnar vi klocktiden.
När vi vänder oss till Gud, som är Herre över både tid och evighet, då kan vi be också för de som har gått ur tiden.

I evigheten finns inte före och efter på samma sätt som här på jorden.

När vi för en vecka sedan gick över från sommar till vintertid blandades under en timma före och efter. Tidens rörelser kan ibland ge upphov till förvirring. Men evigheten förblir trygg och orubbad.

Att be för avlidna är alltså meningsfullt. I bönen för avlidna suddas tidens gränser ut. Vi som lever här på jorden är också skapade för evigheten, och den vi ber till, Kristus, finns både i tid och evighet.