Om vi blickar tillbaka i världshistorien kommer vi att träffa på flera tillfällen då människor reagerat därför att de ansett att personer som haft politiskt makt inte använt denna på ett sätt som gynnat folket.
Det har också förekommit reaktioner över att regenter ansetts ha alltför stora privilegier. Orättvis fördelning av resurser och att personer i ledande ställning sett till sina egna privilegier mer än till andras behov har ibland förorsakat reaktioner.
Det har hänt att de som reagerat menat att de själva skulle kunna skapa ett rättvisare och jämlikare samhälle om bara de teorier om hur rättvisa uppnås som de själva står för får råda.

Franska revolutionen i slutet på 1700-talet hade som valspråk: frihet, jämlikhet och broderskap. Många reagerade därför att de ansåg att kungahuset och adeln hade orimliga privilegier och därför att de ansåg att det rådde brist på jämlikhet i samhället.
Efter att revolutionen inletts visade de sig snart att det inte var så lätt att bygga upp en samhällsstruktur som var rättvis.
En period i revolutionshistorien beskrivs som ett skräckvälde.
Den trygghet som många hoppades på förbyttes istället i skräck.

Att i praktiken skapa ett samhälle där frihet, jämlikhet och broderskap råder var inte så enkelt som ibland antyddes.

Vi kan gå vidare drygt hundra år i världshistorien och förflytta oss till Ryssland. I början på förra seklet förekom reaktioner mot tsarväldet.
I samband med ryska revolutionen presenterades ideal om att människor skulle vara varandras kamrater i en stor global gemenskap.
Rättvisa och jämlikhet skulle råda i det samhälle som skulle byggas upp.
Också här visade det sig att de teoretiska idealen om jämlikhet inte var så enkla att förverkliga i praktiken.
De ledningsstrukturer som byggdes upp exempelvis i samband med franska och ryska revolutionerna lyckades inte med att skapa ett helt jämlikt och rättvist samhälle.
Det tycks vara så att det ofta inte räcker med teoretiska modeller för att verklig frihet, jämlikhet och broderskap ska uppnås.

I alla större mänskliga sammanslutningar bildas förr eller senare ledningsstrukturer. Så är det också inom kyrkan. Också inom kyrkan finns det olika roller och uppgifter.

Kyrkans högste ledare, påven, är samtidigt den som fått rollen att vara andras tjänare. I evangeliet säger Kristus: den som är störst bland er skall vara de andras tjänare. Det gäller på ett särskilt sätt påven.
En av hans titlar är: Guds tjänares tjänare.
Påven har alltså som uppgift att tjäna de som vill tjäna Kristus.

Även inom kyrkan talas det om människors lika värde. Detta lika värde, denna jämlikhet, förankras inte bara i en teoribildning utan i en person, Jesus.

Jämlikhet är inte samma sak som likhet. Människor kan vara olika varandra och ändå ha lika värde.
Inom kyrkan finns människor som har olika uppgifter och roller. De olika personerna i kyrkans gemenskap, som ofta inte alls liknar varandra, utan är just olika, delar det gemensamma kallet att efterlikna Kristus och låta sig formas till likhet med Honom.
Om alla strävar efter detta innebär det att olikheterna bland människor inom kyrkan befrämjar en jämlikhet där var och en får hjälp att upptäcka sitt unika värde.

Vi hörde i dagens evangelium om att det förekommer att skriftlärda och fariseer säger ett och gör något annat.
Inte alltid stämmer lära och liv överens hos en person.

Hos Kristus harmoniserar alltid lära och liv. Kristus är hel och inte splittrad. Vi vår sträva efter att efterfölja Kristus så att också vi blir hela och så att lära och liv harmoniserar.

Det finns en ganska nyutkommen bok som har titeln: Helgon och syndare.
I den boken berättas om påvar som verkat under kyrkans snart 2000-åriga historia.
De flesta påvar har i mångt och mycket visat på enhet och harmoni mellan lära och liv. Flera påvar har helgonförklarats. Tyvärr har det också funnits exempel på påvar som i sitt privatliv inte alltid varit goda exempel.
I dagens evangelium säger Kristus: gör därför allt vad de lär er och håll fast vid det, men handla inte som de gör, för de säger ett och gör ett annat.
Att säga ett och göra ett annat inger inte förtroende. Förtroendet för Kristus och hans kyrka får inte bara bygga på kyrkans företrädares privata beteende.

I dagens evangelium sägs: En är er lärare, Kristus.
Kristus är och förblir trovärdig.
Att lära av Kristus är alltså inte bara något intellektuellt. Det handlar också om att lära av hans exempel.
När vi möter människor som ger goda exempel får vi känna igen Kristus i detta och lära oss.
Skulle de hända att vi exempelvis möter en företrädare för kyrkan som ger ett dåligt exempel får vi minnas att kyrkans gemensamma lära är större än den enskilde personen, som inte alltid uppnått harmoni mellan lära och liv.

I varje mässa, strax före fridshälsningen, säger prästen:
Vi ber dig, se inte till våra synder utan till din kyrkas tro, och ge henne frid och enhet efter din vilja.

Kyrkans gemensamma tro håller samman.
Självklart får vi sträva efter att tron, läran och livet harmoniserar.
Skulle det ändå hända att någon på grund av mänsklig svaghet syndar, då står kyrkans tro ändå fast.