I evangeliet berättas om en kvinna som utan att tillhöra det utvalda israeliska folket följer Kristus och söker att få kontakt med Honom. Lärjungarna vänder sig till Jesus och föreslår att Han ska säga till henne att ge sig iväg. Jesus gör tvärtom. Han låter kvinnan komma till sig,
tar emot henne, lyssnar till henne och hör hennes bön.
Alla får vända sig till Kristus. Bön är inte ett privilegium för katoliker.
Kvinnans bön är helt igenom äkta. För henne handlar bönen inte om bara ett yttre beteende. Hennes omsorg om dottern är äkta, hon är ödmjuk inför Kristus och hon tror på Hans förmåga att bota.

Det förekommer att personer av tradition och vana enbart ber till det yttre, utan engagemang, utan att det yttre beteendet hör ihop med det inre. Då handlar det inte om en hel bön.
Människor som bett mycket under längre perioder vet att det inte alltid är så lätt att koncentrera sig. Inte alltid är det möjligt att uppehålla en fullständig koncentration i bönen. Men att sträva efter att det yttre och det inre i bönen hör samman är naturligtvis riktigt.

Alltid får bön präglas av den ödmjukhet inför Kristus som beskrivs hos kvinnan i evangeliet. Bönen får också präglas av en tro på att Kristus tar emot den som ber, lyssnar till bönen och också svarar på den.

I första läsningen hörde vi: Mitt hus skall kallas ett bönehus för alla folk.
Kyrkan, Kristi kropp, de troende som samlas kring Kristus, har ett särskilt ansvar att be för andra.
Alla kristna har naturligtvis detta ansvar. Det är emellertid tydligare i exempelvis kloster att det finns ett förbönsansvar bland kristna.
I vissa tider, på vissa platser, kan detta förbönsansvar bli ännu tydligare.
Ibland kan förbönens läkande och livgivande förmåga tyckas särskilt viktig.

I morgon, 15 augusti, är det exakt 60 år sedan andra världskriget tog slut. Då kapitulerade Japan efter att atombomber släppts över Hiroshima och Nagasaki.
Andra världskriget är en mörk tid i mänsklighetens historia. Ändå finns från krigets historia fortfarande ljus som lyser.

Ett exempel på detta är det ansvar som fransciskanmunkar i Nagasaki tog i samband med den atombomb som fälldes över staden 9 augusti 1945.
Den helige Maximiliam Kolbe, som firas just dagens datum, den 14 augusti, är känd bl.a. för att ha grundat klostret Niepokalanow i Polen. Före kriget var det världens största franciskankloster med över 700 munkar. Vad som är mindre känt är att han på 1930 talet tillbringade 6 år i Nagasaki. Han var bl.a. med om att grunda ett fransciskankloster där. Intuitivt kände han att staden behövde förbön och att det skulle behövas särskild hjälp där.
Atombomben över Nagasaki visade att hans intuition var riktig.

Fransciskanbröderna kunde efter att atombomben fallit över Nagasaki stödja människor som blivit offer för ett massförstörelsevapen som världen inte skådat förut.

En atombomb som sprängs sprider ett obehagligt, onaturligt ljus.
För några dagar sedan besökte jag ett atomkraftverk. Största delarna av kraftverket var omgärdade med hårda säkerhetsbestämmelser. Nära den plats där atomklyvningarna skedde var det absolut förbjudet att vistas – något osynligt och farligt fanns där.
Atombomberna som släpptes för 60 år sedan sprängde inte enbart städer och människor. Det spreds även en osynlig onaturlig strålning som skadade människor.
När vi minns dessa atombomber blir det särskilt viktigt för oss att tänka på den goda osynliga utstrålning som utgår från förbön.
I dagens kollektbön sägs: Gud, för dem som älskar dig håller du osynliga gåvor i beredskap.
Det finns goda osynliga gåvor. Det finns en god andlig utstrålning från bön som visserligen inte syns men som ändå finns. Förbönen är osynlig, men kan ändå erfaras. Förbön är helt i enlighet med vår mänskliga natur, ändå går förbönen utöver vår natur eftersom bönen innebär en förening med den som är större än oss, Gud.

Ljuset från en atombomb är dödsbringande, obehagligt och onaturligt.
Det finns en god motpol till detta destruktiva ljus.
Det talas i samband med bön om ett oskapat ljus. Ett ljus som inte först och främst är beroende av skapelsen, utan av Skaparen och utgår från Honom. Ett exempel på ett sådant oskapat böneljus kan sägas utgå från ett litet mörkt rum och den bön som den helige Maximiliam Kolbe förmedlade därifrån.

För en dryg månad sedan besökte jag koncentrationslägret Auschwitz.
Där såg jag bl.a. denna lilla mörka dödscell, som på något sätt fortfarande sprider ett ljus som inte är av denna världen.

Den helige Maximiliam Kolbe, präst och munk, ställdes inför ett val i koncentrationslägret i augusti 1941. I samband med att några fångar utvaldes att stängas in i en cell för att där dö av törst och svält beslöt han att ge sitt eget liv för att en gift familjefar skulle få leva.
Han blev alltså själv instängd i denna lilla cell för att dö tillsammans med nio andra. Som präst hjälpte han de andra i cellen att gå från detta livet in i nästa. Det oskapade ljus som en troende bär i sig släcks inte när kroppen inte längre orkar.

Varje troende bär på ett förbönsansvar för andra. Det är fint när flera kommer samman för att be. Det gör vi ju varje söndag här i kyrkan.
Just nu pågår världsungdomsdagar i Köln. Också ungdomar från vår församling deltar. Bl.a. kommer det att hållas en bönevaka då man under kvällen och natten ber till Kristus närvarande under eukaristins gestalt. Det handlar inte om ett synligt ljus likt solens. Ändå är det fint när ungdomar från hela världen samlas för att tillbe Kristus. Något av Hans oskapade ljus får då sprida sitt sken över jorden.
Vi som är kvar här i Sverige får be för våra ungdomar, så att de tar vara på de möjligheter som ges dem att få kontakt både med andra ungdomar och med Gud, så att en världsvid bönekrans bildas som bidrar till att de generationer som växer upp får leva i fred och frihet.