Det berättas om den helige Franciskus att han en gång blev förolämpad och smädad. En person kallade honom usling och ännu värre uttryck.
Franciskus svarade inte genom att försvara sig utan tvärtom förklarade han sig verkligen vara en usling och en stor syndare.
Franciskus är ett av de största helgonen i kyrkan. Ändå erfor han sig vara en syndare när han blickade mot sitt inre. Andra som utifrån betraktat den helige Franciskus har istället kommit fram till motsatsen - att Franciskus var mycket helig.
Ordet helig liknar ordet hel. Även om den del helgon lidit av diverse kroppsliga sjukdomar och krämpor - gemensamt för dem alla är att de varit hela i det inre. Helgonen är människor som liksom andra fått kämpa mot synder, kämpa för renhet. De har låtit sig läkas i det inre av Kristus, den store Läkaren.
Kristus säger i evangeliet: Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka. Insikten i sina behov av att läkas är gemensam för helgon.
De har inte speglat sig i kulturella mönster eller jämfört sig med andra. Helgonen har jämfört sig med Gud och upptäckt att de inte helt återspeglat sig själva som Guds avbild.
De har upptäckt fläckar hos sig själva och ödmjukt bett Gud om att bli rena och läkta.
I evangeliet berättas att Jesus umgicks med sådana som betraktades av andra som syndare. De fariseer vi hörde om i evangeliet ansåg Kristi beteende vara ovärdigt. De menade att det var ovärdigt att umgås med människor som i deras ögon var ovärdiga.
Fariseerna bar på en förkastlig människosyn. Men det förekommer också i vår tid att människor söker sig till så kallade finare kretsar för att de själva ska känna sig finare, kanske också finare än andra.
Men en människas värdighet är inte beroende av vilket sammanhang han eller hon vistas i.
Jesus kunde umgås i olika kretsar. Han kunde vara mitt bland det som kan kallas för hans tids socitet. Han kunde också vistas bland utsatta och föraktade.
Var han än befann sig hjälpte han människor att upptäcka deras värde.
De utstötta och föraktade upplevde sig upprättade och värdefulla.
Även bland dåtidens socitetspersoner förekom säkert att nya upptäckter och erfarenheter gjordes av att vara värdefull tack vare Kristus.
En människas värde är inte beroende på status eller vilka kretsar han eller hon rör sig i. Värdet varje människa ha ges som en gåva från skaparen.

Kanske fanns det en grupp som t.o.m. Kristus hade svårt att nå fram till: de självrättfärdiga.
Jesus säger: Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga utan syndare.
Ordet självrättfärdig kan användas för att beskriva en typ av högmod.
Den självrättfärdige menar, just som ordet pekar på, att han eller hon kan göra sig själv rättfärdig.
Självrättfärdigheten är farlig, därför att den hindrar en människa från att ta emot den rättfärdighet, den läkedom, som alla behöver mottaga från Gud.
En självrättfärdig är fastlåst i en självbespegling som hindrar honom eller henne från att se vem Kristus verkligen är. Att vara fast i en låst självbespegling är som en slags blindhet, en oförmåga att inse sitt beroende av Gud och andra.
Den fastlåste behöver befrias och gå vidare.
Kristus riktar en uppmaning i evangeliet till en tullindrivare, en person som hade mycket låg status i dåtidens samhälle. Han säger: följ mig!
Samma uppmaning riktar Kristus till alla: följ mig!
Att följa Kristus är att befrias ur det mörker som en självrättfärdighet och självbespegling innebär. Att följa Kristus innebär att ta emot den läkedom som han både kan och vill ge.
Att se mot Kristus och följa honom leder rätt.