Mycket av det vi möter i bibeln är inte avsett att förstås direkt och genast fullständigt. Särskilt blir detta tydligt i Johannesevangeliet. Formuleringar i detta evangelium har ofta många bottnar. Det finns många plan och nivåer i bibelverserna. Varje gång vi hör en bibelvers får vi lov att tränga ner allt längre för att upptäcka för oss nya dimensioner, nya nivåer, och för att fördjupa vår förståelse av det bibeln talar om.
Ett exempel på detta möter oss i evangelietexten. Jesus säger:
”Jag är det levande brödet som har kommit ner från himlen.”
Att ett bröd är levande tycks först vara obegripligt. Att bröd innehåller näring och därför uppehåller liv, ger kraft och energi åt kroppar att leva vidare, det är lättfattligt.
Men att ett bröd är levande i sig, det är svårare att förstå. Att någon dessutom säger om sig själv att han är det levande brödet ger upphov till funderingar, reflektioner, för att meningen ska upptäckas.

Säkert var mycket av det Jesus sade när han vandrade här på jorden inte alltid lätt att förstå direkt. Detta uttalande av Jesus, att han själv är det levande brödet som kommit ner från himlen, får tolkas i en kontext, ett sammanhang, där Kristi död och uppståndelse och hans kyrka finns med och ger en tolkningsram.
Genom Kristi korsfästelse, död, hans uppståndelse och den helige Andes utgjutande får vi förståelse av den nämnda bibelversen och av det vi också hörde i evangeliet: ”Brödet jag skall ge är mitt kött, jag ger det för att världen skall leva.”
Genom kyrkan, idag utbredd över hela jorden, förvaltas och förmedlas eukaristins sakrament, Kristi kropp och blod. Där ger Kristus sig själv för att världen skall leva. I altarets sakrament blir han närvarande för oss på ett påtagligt och synligt sätt. Där möter vi det levande brödet som kommit ner från himlen, Kristus själv.

Vår förre påve, Johannes Paulus, har beskrivit eukaristin som en flik av himlen som öppnar sig mot jorden, en ljusstråle från det himmelska Jerusalems härlighet, som tränger igenom vår historias töcken och som upplyser vår väg. (Ecclesia de Eucharistia, sid 27).
Kristus har givit sig själv för oss och han fortsätter att ge sig till oss under brödets och vinets gestalter för att vi, genom att ta emot honom, kan ge vidare av eukaristins nåd till vår omgivning.
Vi är nu inne i det år som utlysts som eukaristins år. Kyrkan inbjuder oss att förnya och fördjupa vår relation till Kristus genom eukaristins sakrament.
I skriften ”Eukaristin och Kyrkan” som getts ut inför det eukaristiska året, beskriver Johannes Paulus bl.a. hur vi kan lära oss av jungfru Maria att vörda och rätt ta emot Kristus genom eukaristin.
Han beskriver att det finns en analogi mellan det ja som Jungfru Maria uttalade när hon svarade på ängelns ord och det amen som varje troende uttalar när han eller hon tar emot Herrens kropp.
Av Maria krävdes att hon skulle tro att den som hon genom den Helige Andes verkan och kraft hade avlat var Guds son. I kontinuitet med jungfruns tro krävs det av oss att tro att det är densamme Jesus, Guds son och Marias son, som blir närvarade i det eukaristiska mysteriet, med hela sitt gudamänskliga vara, under brödets och vinets gestalter.
På tisdag firar kyrkan jungfru Marias besök hos Elisabeth. Vid besöket bär Jungfru Maria Jesus i sin kropp. Kristus är ännu osynlig för världens ögon. Men glädjen över att bära Kristus lyser fram i Jungfru Marias ögon.
På ett liknande sätt får Kristus, osynlig för världens ögon, liksom lysa fram genom våra ögon när vi tagit emot honom i den heliga kommunionen.
Vi möter och tar emot Kristus som enskilda personer. Var och en av oss får sträva efter att vårt amen, vårt ja, när vi tar emot Kristus under brödets gestalt blir helhjärtat.
Samtidigt tar vi emot Kristus i en gemenskap, kyrkan gemenskap.
Kyrkan är mycket mer och mycket bredare än bara den lokala församlingen. Över hela världen firas idag tusentals mässor. Samme Kristus blir sakramentalt närvarande för olika människor. Samma nåd ges år människor på olika orter. Vi sammanfogas genom det synliga sakramentet med osynliga band. Vi förenas till ett i Kristus.
Eukaristin överskrider både geografiska och tidsmässiga gränser.
Vårt mottagande av Kristus under brödets gestalt sker naturligtvis vid ett givet tillfälle. Men det finns också något tidlöst över eukaristifirandet.
Kristus säger: gör detta till min åminnelse. Vi får komma ihåg, minnas, hans sista måltid med lärjungarna, hans korsfästelse och uppståndelse.
Vi får också delta i detta skeende och upptäcka att han som uppstånden är mitt ibland oss.
Eukaristin pekar på nuet och på vårt ansvar att förverkliga Guds vilja i vår tid, i vår miljö. Eukaristin pekar också bakåt, på det som redan skett, på konkreta händelser som gud låtit ske. Eukaristin pekar även framåt, mot det eviga, mot det som ännu inte förverkligats.