I evangeliet berättas att Jesus andas på sina lärjungar. Det grekiska ordet ”pneuma”, som används i den bibliska grekiska grundtexten, översätts till svenska ”ande”. Ordet betyder ursprungligen vind eller andedräkt.
Andedräkt hör samman med liv. Ett gammalt sätt att konstatera att någon avlidit är att hålla en spegel framför munnen. Bildas det imma från andedräkten betyder det liv. Ingen imma – ingen andedräkt – inget liv.
När vi betraktar pneuma, ande, i samband med andedräkt, då hänvisas till ett personligt liv. Det är bara levande varelser som andas.

Betraktar vi istället grekiska ordet pneuma i samband med vind, då finns inte längre den självklara kopplingen till något personligt och levande.
Vindens orsaker, växelverkan mellan låg och högtryck, varm och kallfronter som rör sig, allt detta tycks vara opersonligt.

Idag, pingstdagen, då vi firar den helige Andes högtid får vi se bakom de biologiska fenomenen andedräkt och vind och bli medvetna om att båda har personliga orsaker. Både andedräkt och vind har ursprung från en personlig Gud och indikerar att denne Gud i högsta grad är levande och verksam.

Vi andas alla. Förutom det biologiska liv vi fått erbjuds vi av Skaparen att få del av hans eget liv – den helige Ande.
Anden är redan given till kyrkan och Anden erbjuds som en gåva av Skaparen. Att gåvan ges garanteras av givaren. Om gåvan, den helige Ande, tas emot beror på mottagaren, människan.
Vi kan öppna oss för den helige Andes gåva, eller sluta oss, valet är vårt.

En av kyrkans största filosofer, Thomas av Aquino, har funderat över varför Gud skapat människan. Hans svar är: Gud skapade människan därför att han ville ha någon att dela med det vackra han själv är ursprung till.
Att Gud format människan med förmåga att dela skapelsens skönhet med dess Skapare innebär att vi har en gudslikhet.
För att några ska kunna dela något med varandra förutsätts ju en likhet.

Denna gudslikhet bär vi inom oss. Vi kan låta denna gudslikhet flöda fram. Vi kan ta del av och dela det goda i skapelsen med Skaparen och varandra, eller stänga oss för denna andliga kontakt med Gud och andra människor.

Pingsten kallas ibland för kyrkans födelsedag. Var och en är naturligtvis född och har därför en egen födelsedag. Häromdagen träffade jag på gatan en bekant som bar på väl paketerade blommor. Han berättade att hans fru hade födelsedag. Genom något vackert, blommor, ville han ge sin fru uppmärksamhet och visa uppskattning.

Idag, på pingstdagen, kyrkans födelsedag, är det en gemenskap vi ger uppmärksamhet och uppskattning.

Kyrkan beskrivs ibland som Guds folk, samlat kring Kristus och sammanhållet av andens osynliga band. Särskilt på pingstdagen får vi sträva efter att visa varandra uppskattning eftersom vi tillsammans utgör Guds folk, kyrkan.

Kyrkan kallas också ibland för Guds trädgård. I en trädgård finns det många olika växter. Just genom att växterna i en trädgård är varierande bidrar de till skönhet och variation.
Den man jag nyss berättade om gav alltså sin fru blommor på hennes födelsedag.
Vi behöver inte ge varandra blommor. Men idag, på pingstdagen, kan vi öva oss i att betrakta varandra som olika blommor som tillsammans, just genom att vi är olika och har olika roller, bidrar till kyrkans,
Guds trädgårds, skönhet.

Ordet kyrka härstammar från grekiska ”kyrios” som betyder ”Herre”.
Människor som både var och en för sig och i grupp erkänner att Jesus är Herre bildar hans kyrka. Vi hörde om det i andra läsningen: ”Ingen kan säga ”Jesus är herre”, om han inte är fylld av den helige anden.”
Läsningen berättar vidare om olika gåvor, men samme ande - olika tjänster, men samme ande.

I den läsningen möter vi ytterligare en bild för anden: kroppen.
”liksom kroppen är en och har många delar och alla de många kroppsdelarna bildar en enda kropp, så är det också med Kristus.”
Kyrkan är alltså Kristi kropp.
För att en kropp ska fungera måste naturligtvis de olika kroppsdelarna samverka med varandra. Kristus beskrivs som kroppens huvud. Det är han som koordinerar de olika lemmarna.
Det förutsätter naturligtvis att de olika kroppsdelarna inte spjärnar emot utan håller kontakt med huvudet Kristus och är öppna och mottagliga för impulser som kommer därifrån. För att kroppen ska fungera väl måste självklart de olika kroppsdelarna följa de direktiv som kommer från huvudet.

Tillsammans utgör vi alltså kyrkan, Guds folk, Guds trädgård, Kristi kropp.

Om var och en tar vara på den gudslikhet vi har fått, om vi alla, var och en för sig, men också gemensamt, strävar efter att erkänna Kristus som Herre, om vi alla, som tillsammans utgör Kristi kropp, strävar efter att ha kontakt med huvudet, Kristus, och följa hans maningar, då kan Gud i och genom oss fortsätta sitt verk.
Då växer de olika blommorna i Guds trädgård och den blir ännu vackrare.
Då hjälper vi varandra att upptäcka den skönhet som finns när människor tillsammans erkänner Kristus som Herre och följer honom.