För några dagar sedan kunde man läsa en rubrik i en av Sveriges största dagstidningar som löd: Vetenskapen avslöjar lyckans hemlighet.

I artikeln berättas bl.a. om att forskare undersökt den mänskliga hjärnans kemi. Man har påvisat att det finns olika sammansättningar av kemiska substanser i hjärnan vid olika sinnestillstånd.

Indirekt ställs genom artikeln frågan: Finns lyckan dold inom hjärnkemin?

Våren ser ut att ha kommit. Naturen verkar vakna efter vintersömnen. Blommor börjar spira fram och så vidare. Hos en del vaknar också känslor på våren som ju ibland beskrivs som förälskelsens tid.

Tänk om någon skulle uttrycka sin förälskelse genom att säga till den älskade: kemiska substanser i hjärnan håller på att förändras.

Visserligen kan det kanske vara så att hjärnkemin förändras hos någon som blir förälskad. Men det är knappast det som föremålet för förälskelsen vill höra. Han eller hon som förorsakat förälskelsen vill bli uppmärksammad. Den som är orsak till förälskelsen vill att den förälskade ska rikta sig mot honom eller henne och inte fixera sig vid kemiska ämnen i sin hjärna.

Visst kan forskare undersöka hjärnans kemi hos t.ex. personer som är förälskade eller mediterar. Men… självklart är grunden till äkta lycka något oändligt större än kemiska substanser.

Om kemiska ämnen i hjärnan inte räcker till för att förklara lycka, då måste lyckans orsaker sökas också utanför människan och inte bara i hennes huvud.

Det finns något inuti varje människa som tillhör det intima rum, den sfär, som var och en har för sig själv. Var och en har förmågan att både längta efter och önska lycka. Denna strävan efter lycka får inte kvävas. Den får inte gömmas undan eller tryckas ner. Längtan efter lycka måste få komma upp till ytan.

Längtan efter lycka är bra. Men den räcker inte. Något mera måste komma till så att en människa öppnar sig för en yttre orsak till lycka.

En orsak som finns utanför människan och inte är reducerad till kemiska spel i hjärnan.

Att längta efter något handlar om att vara inriktad åt ett håll. Att längta efter lycka är en sund inriktning. Att önska sig lycka är också bra.

Men det är ju möjligt att önska både något rimligt och något orimligt och ouppnåeligt. Finns lyckan egentligen är handlar det bara om ett önsketänkande?

Det är ett korrekt och riktigt språkbruk om någon säger: jag önskar att jag vore på månen. Men det är både orimligt och ouppnåeligt.

Att längta efter lycka och att önska lycka är bra. Men det räcker inte.

En människa måste också vilja vara lycklig. Om ordet önska på svenska inte tar så stor hänsyn till om det som önskas är rimligt eller inte, så har ordet vilja en tydligare nyans av en inriktning på något verkligt och uppnåeligt.

Det vi får rikta oss mot och sträva efter, lycka, är något verkligt och uppnåeligt och inte bara något diffust som det visserligen går att längta efter men som knappast finns.

Lyckan finns verkligen och orsaken är långt större än kemiska reaktioner i hjärnan. När en människa i sin inre intima sfär öppnar sig för en sanning utanför sig själv som ger orsak till lycka, då kan det skapas lycka också inuti en människa, då kan någon bli riktigt lycklig.

Vi vet inte helt vad kvinnorna som den första påskdagens morgon kom till den tomma graven erfor. I ett annat evangelium än det vi hörde idag berättas det att de blev rädda. Säkert var det fler känslor än rädsla som fyllde dem. Men fylldes de av lycka? Och förresten – vad lycka?

Är lycka bara en känsla?

Att graven där Kristus lagts efter att han blivit korsfäst var tom var säkert omskakande både för kvinnorna som kom dit och för Jesu lärjungar. Upptäckten av att graven var tom medförde kanske inte genast en lyckokänsla för alla.

Den lärjunge vi hörde om i evangeliet, han som beskrivs som den andre lärjungen, han fylldes av lycka, antingen det kändes så eller inte.

Varför? - jo, därför att han såg och trodde.

Att tro, och då menar jag inte bara lösa antaganden eller intellektuella spekulationer, utan tro som en människas mottagande av att Kristus segrat över döden, det är grund till lycka, verklig lycka.

Tron är svaret på viljans sökande efter lycka. Den äkta tron är inte resultat av ett önsketänkande. Den äkta tron beror inte på inbillningar utan är frukten av viljans ansträngningar att finna sanningen.

Kristi uppståndelse, den verklighet vi firar idag, är inte tillgänglig för vetenskaplig forskning. Vetenskapliga teorier varierar. Det som själva tillvaron grundar sig på kan inte vara beroende på tillfälliga strömningar inom forskningen.

Kristi uppståndelse är däremot tillgänglig för den som vill söka lyckan, inte inuti sig som en slags självbespegling, det fungerar inte, utan söka lyckan som en insikt i det faktum att Jesus genom sin uppståndelse visar på livets seger över döden, att den äkta kärleken övervunnit hatet,

att Gud i Kristus har besegrat det onda med det goda.

Kristi uppståndelse är verklig. En verklig tid, en verklig plats.

Samtidigt är Kristi uppståndelse universellt giltig. Den gäller alltid och överallt.

Även om vissa mystiker beskrivit sitt andliga liv i termer som liknar en förälskelse. Den äkta tron, en människas bejakande och mottagande av faktumet att Jesus lever, upplevs inte alltid som lycka. En troende besparas inte alltid från svårigheter och umbäranden.

Men tron är ändå förbunden med lycka

- lyckan över att dödens makt är bruten och att därmed också min egen förestående död är övervunnen,

- lyckan över att Kristus segrat över ondskan, och att därmed godheten kommer att få sista ordet,

- lyckan över att den kärlek Kristus visade på korset vann och att därmed mänskligt lidande förenat med Kristus leder till befrielse

Lyckan finns. Det går att finna den i Kristi uppståndelse.

Vill jag finna den?