Alla har någongång mött någon som gjort intryck. Bilden från ett möte kan finnas kvar långt efter att han eller hon lämnat platsen för mötet.

Det finns en tradition som berättar att en kvinna vid namn Veronica fanns med i folkhopen längs den väg där Kristus bar sitt kors. För henne blev mötet med den korsbärande kort. Ändå etsade sig bilden av Kristus fast i henne. Hon bar på minnet av Kristi blick när han såg på henne. Hon kunde inte glömma när han vände sitt ansikte mot henne.

Det fanns något oförglömligt i detta korta möte. Även om mötet tycks begränsat i tid och rum utsträcks betydelsen av detta möte också till andra tider och platser.

Veronica gick fram till den misshandlade Kristus och utförde en enkel men betydelsefull gest. Hon torkade hans sargade och sårade ansikte med en duk. En till synes obetydlig handling mot en dödsdömd. Även till synes små gester för att ge lindring åt utsatta människor kan få stora konsekvenser, inte minst för de som utför dessa barmhärtighetsgärningar.

För en tid sedan träffade jag en äldre man som berättade hur han för cirka 60 år sedan mött f.d. fångar från andra världskrigets koncentrationsläger. Han minns fortfarande dessa människor som vittnade om ett ofattbart lidande. Enkla gester från hans sida öppnade honom själv för blickar och ansiktsuttryck som både uppenbarade det goda mannen gjorde och den ondska som tidigare riktats mot de som varit fängslade. Blickar och ansiktsuttryck kan vara mer talande än ord.

För Veronica innebar mötet med Kristus inte bara en beröring med hans godhet. När Kristus såg på henne fick hon också insikt i sin egen förmåga att göra gott. Hon hade inte dragits med i hatstämningen mot Kristus. Hon lät sig istället dras in i ett möte med Kristus där det goda utbyts och förmedlas.

Även om det fanns de i omgivningen som piskade Kristus och piskade upp ett förakt mot honom kunde Veronica själv hålla sig ren. Hon höll sig utanför det hat som fanns hos människor runt Kristus och tog istället till sig av den kärlek som utgick från honom.

Möten med människor som blivit utsatta för ondska utan att själva bli delaktiga ger intryck. Personer som fått utstå elakheter av olika slag utan att själva gå in i samma spel imponerar. Personer som lyckas besvara ont med gott kan förmedla något till andra utan att själva märka det

Vi behöver inte leta efter lidande människor. De finns i vår närhet.
Kanske vi själva fått del av ett lidande vi helst skulle vilja vara utan.
Lidande är en del av sådant människor får gå genom.

Men allt är inte lidande. Långfredagens tyngd kommer att bytas mot påskdagens lätthet och glädje.

Lidande kan peka vidare mot något Veronica fick erfara i mötet med Kristus, nämligen erfarenheten av att svårigheter och smärtor inte behöver leda till att en människa sluts inom sig själv utan istället kan öppna henne för andra.

Mitt under sin korsväg, mitt under misshandel och plågor var Kristus öppen för Veronica och tog emot hennes enkla välgärning.

Veronicas blick, hennes gest av omtanke och omsorg, gav lindring åt Kristus.

Senare, på korset, stegras ytterligare hans plågor.

Han ropar: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig.

Kristus, Guds son, blev inte besparad från att vara utlämnad till vad som såg ut att vara en överväldigande ondska. Gud tillät att ondskan omgav Kristus, men inte att han besegrades av den eller att ondskan kom in i honom.

Smärta, upplevelsen av att vara övergiven, djup ensamhet, brist på förståelse, Kristus besparades inte från detta.

Veronicas omtanke lindrade hans plågor medan han bar korset, men hennes gest räckte inte upp till korset. Där var Kristus ensam.

Någon gång, någonstans i sitt inre kommer var och en att erfara ensamhet, brist på förståelse, någon form av smärta.

Till och med Kristus har haft upplevelsen av Guds frånvaro.

Om ensamhet, brist på förståelse och smärta förenas med Kristus, då kan till och med upplevelsen av Guds frånvaro bli ett tecken på hans närvaro.

Kristus, Guds son, har gått så långt i sin identifikation med den lidande människan att han t.o.m. upplevt gudsfrånvaro.

Det kan hända att just när en människa upplever ensamhet och Guds frånvaro, då är Gud i själva verket nära.

Då visar den korsfäste att han finns med, att smärta, ensamhet och övergivenhet förenad med Kristus leder vidare till uppståndelse och gemenskap.